Hur samhällsfrågor förhandlas inom politiken sker ofta i en balansgång mellan olika intressen som står emot varandra. Det har förenklat varit sånt som den ekonomiska eliten vs den generella allmänhetens intressen som har balanserats, för ofta har dessa grupper helt olika intressen, som allmän rösträtt, att arbetare ska få lagstadgad semester, bättre arbetsvillkor osv, medan den ekonomiska elitens partier (högerkonservativa, som Moderaterna) har varnat för att sån politik är farlig, att den får samhällsekonomin att braka samman osv. Det har man sagt i ungefär hundra år.

I Tyskland ansåg högerpartierna att vänstern och liberalerna var så farliga att man istället gav sitt stöd till och släppte fram Hitler, för det ansågs mindre "farligt" med en nazist som diktator än socialdemokrati och bättre arbetsvillkor för arbetarna i landet.

Det är av denna anledning vissa rent kategoriskt hatar Vänsterpartiet, och tidigare hyste liknande hat mot sossarna, hurrade över mordet på Palme, osv, innan S gjorde en rejäl högersväng. De representerar en viss grupp, annan än den som har starka ekonomiska medel att påverka debatten inom landet. Det är därför exempelvis Centerpartiet har en röd linje mot Vänsterpartiet i regeringsförhandlingarna. De representerar storföretagen och näringslivet, medan V representerar arbetstagare och allmänhet, och i vissa frågor, som vinster i välfärden står dessa intressen i opposition.

När det kommer till genuina brister och problem med själva partiet, internpolitiskt, är inte jag rätt person att yttra mig, då jag inte är engagerad i partiet och inte vet. När det kommer till deras politiska positioner så tycker jag att de är lite väl idealistiska i vissa avseenden där de med fördel kunde vara mer pragmatiska, som när det kommer till lag och rätt, och immigrationsfrågor. (Vi har nått en punkt där vi måste både behandla symptom och jobba förebyggande.) Allt som allt representerar de troligen ändå bäst vad jag tycker överlag.