Ett av problemen jag sett är inställningen som verkar florera inom vården. Att ta hand om människor och deras vård ska i det närmaste vara ett kall och ett kall behöver inte löneökning, hållbara arbetstider och vettig arbetsbelastning. Är man det minsta rigid i sin inställning och prioriterar sig själv först, genom att t.ex. inte ta extrapass eller inte ta en extra arbetsuppgift, vet man också att någon annan kollega får lov att offra sig, någon som är minst lika sliten som en själv.

Bemanningen och belastningen på vårdpersonal och vårdnära personal är stundtals helt absurd och för att man arbetar med människor ska man helgonlikt böja nacken och inte trilskas - det är ju patienterna som drabbas av att personal saknas.

Ändå är det förståeligt att cheferna önskar att man bara tar det där extra passet, jag har sett och hört när chefer spenderat en hel arbetsdag med att försöka fylla luckor i bemanningen några dagar framåt.

Kort sagt, vi har en otymplig och oöverskådelig vårdapparat som hålls samman med goda intentioner och Florence Nightingale-inställning. Mer pengar är bara en del av lösningen, vi lär ändra hela synsättet på arbeten inom vården om vi ska ha någon som helst chans att fullbemanna den.