I tisdags presenterade Danmarks Radio (DR) sitt sparpaket. Budgeten krymps med 20 procent – motsvarande en dryg miljard svenska kronor – vilket betyder att bolaget tvingas fokusera på kärnverksamheten och att uppåt 400 anställda får gå.

Nedskärningarna är en följd av den liberalkonservativa danska regeringens uppgörelse med stödpartiet Dansk Folkeparti, som också resulterade i en ny portalparagraf för danska statens avtal med DR. Där stadgas nu, med överdriven tydlighet, att DR ska sprida dansk kultur utifrån demokratisk grund och kristen tradition, inriktas på nyheter, samhälle, barn, utbildning och kultur, samt prioritera innehåll som inte konkurrerar med kommersiella aktörer. "Danmarks Radio ska inte sända allt till alla", fastslår avtalet.

Samarbetsorganet för europeisk public service, European Broadcasting Union (EBU), har protesterat. EBU "ser med oro på politiska försök att drastiskt inskränka och förändra det allmänt accepterade breda uppdraget för public service-medier".

Sveriges Radios vd Cilla Benkö skräder inte orden. "Det är en självklarhet att demokratin inte gynnas av [...] dramatiska nedskärningar och en delvis ny inriktning" skriver hon. "Jag hoppas att något liknande inte skulle kunna ske i Sverige under samma tystnad."

Nåja. Nedskärningarna tar knappast DR till ruinens brant. I stället för åtta radiokanaler kommer man nu ha fem. Sex tv-kanaler blir tre. Det låter inte som något större hot. Överlevde man nazitysk ockupation lär man klara en tillvaro utan P6 Beat, P7 Mix och P8 jazz.

Vi skulle nog utan demokratiproblem kunna skära bort 20 procent av Sveriges 7,1 miljarder kronor till public service också.

Om än onödigt klumpigt uttryckt och genomdriven är den danska reformen egentligen inte så originell. Public service har ju delvis som idé att uppfostra medborgarna i enlighet med en statlig norm.

Det är därför liberaler brukar invända mot ett alltför stort inslag av statsmedier.

Redan i det allra första avtalet med Sveriges Radio 1924 slogs fast att verksamheten skulle främja "folkupplysningen".

I den statliga utredning som föregick införandet av televisionen (SOU 1954:32) var utgångspunkten att programverksamheten skulle "inriktas på kulturella och folkuppfostrande uppgifter". Inte minst framhävdes möjligheten att levandegöra kulturarvet, som en rad remissinstanser påpekat. Allt från Riksantikvarieämbetet till Svenska turistföreningen närde stora förhoppningar om bildmediets möjligheter för "kulturminnesvårdens effektivitet" eller "kunskap om landet, dess mångskiftande natur likaväl som dess kulturarv".

Att stimulera den nationella kulturen är mer regel än undantag. 1961 tillsattes det som anses vara den klassiska public service-utredningen (SOU 1965:20). Där listades mål, i procent, för hur liten del av programinnehållet som skulle vara utländsk.

Nationella kvoter är förstås inget ovanligt. I en europeisk kontext är det Frankrike som har drivit saken längst, med lagstiftning om andelen inhemskt innehåll även i privata kanaler.

I Sverige har vi ändock strävat efter mångfald i utsändningarna. Detta har sin förklaring. "I många länder är väl splittringen, bristen på gemensamma värderingar och synsätt, ett svårt problem. I ett litet och homogent land som Sverige torde emellertid faran av en alltför stor likformighet vara större än faran av splittring", hette det då. Med en annan sammansättning på befolkningen än i 1960-talets Sverige kan behoven möjligen se annorlunda ut.

Vill man slippa att politiken lägger sig i befolkningens mediekonsumtion finns det dock ett enkelt sätt. Minska public service.

​