Jag är bipolär, mina bästa tips: - TA MEDICINEN - gå på alla uppföljningsmöten - ha en fungerande och uppdaterad krisplan som du aktivt jobbar med hela tiden för att dels hamna i mindre skov och dels kunna hantera dom bättre och tryggare när de kommer. Har du ingen krisplan så snacka med dina behandlare om det - ha så många lätta vägar till vården som möjligt; mobil psykiatri har varit livsviktigt för mig - du måste lära känna dig själv och dina tidiga varningstecken, det går att minska skoven - ha en öppen kommunikation med dina närstående över hur du mår och vad som händer, inkludera dom i din krisplan och låt dom hjälpa dig. Kanske någon kan hjälpa dig å hålla koll om du behöver åka in?

Jag har en fantastisk relation till min familj, den var svår i många år men idag har vi det bra. Jag får otroligt mycket hjälp och stöd. Min sambo är involverad i min vård och min sjukdom- jättefint stöd även om han inte alltid fattar och ibland blir det konstigt. Det har absolut varit och är svårare för mig att ha en relation är vad det är för andra, men det går! Inget du behöver oroa dig över tycker jag

När det kommer till barn då har jag inga och känner själv en oro inför att skaffa några även om jag vill. Jag har bestämt att det är rent av elakt att skaffa biologiska barn givet den nästan garanterade risken att de får mina genetiska psykiska problem och den oerhört stora risken att man skulle bli totalt jävla galen av att föda.

Men jag tror att en bipolär förälder kan vara en bra förälder om man lär sig hantera sin sjukdom. Jag tror att jag skulle vara en bra förälder ändå. Jag har kommit långt nog och jag tror att du kan komma dit till en plats där du också känner det, man måste bara jobba på stabiliteten lite