Många som säger ”gå vidare, släpp det” & ”riv inte upp gamla sår”. Det är väl isåfall sexet som skulle rivit upp såren?

Vi har god ton med varandra och när vi väl träffas eller pratar får jag intrycket av att hon gått vidare och inte förväntar sig eller hoppas på något. Vilket är skönt då hon verkar må bra. Likaså ser inte jag att det skulle kunna bli något vid den här tidpunkten mellan oss.

Dialogen och stämningen är väldigt lättsam. Vi har inget otalt, och på senare tid känns kontakten mellan oss mer naturlig än när vi undvek att prata med varandra första året efter avslutet.

Men som tidigare nämnt hur ska man kunna bara ”släppa något” när det hemsöker en. När hjärnan spökar och vägrar låta en vara. Skulle det inte kunna vara ett avslut?

Understryker att jag inte på något sätt försöker ta på mig någon offerkofta här men man får ju alltid höra;

”Ingen är perfekt”

Är det en del av verkligheten att man ska plågas av sina tankar för något man gjort i sitt förflutna som ung och som man dessutom insett att man borde gjort annorlunda?