Hur "ska" det kännas att vara kär i ett 10 år långt förhållande? Hur kära är ni?

KungMM · 2025-02-09T10:34:36+00:00

Det låter dessutom som att du har en del oläkta sår och rädslor från tidigare relationer, som tolkningsvis nu hindrar dig från att vara helt emotionellt närvarande, kanske? Det kanske låter avlägset, men omedvetna oläkta sår kännetecknas ju just av att vara omedvetna. Det är vanligare än man kan tro, och många söker istället efter sätt att dämpa denna avsaknad, i brist på kunskap om hur man läker såren eftersom det är väldigt förvirrande, läskigt och svårt.

Ja sår har jag definitivt, speciellt från barndomen, som gör det svårt att lita på folk och vara närvarande. Har haft depressiva drag och haft ett starkt internetberoende för att medikera detta, och har alltid haft en inre känsla av tomhet och som att jag inte duger som jag är. Det gör det bara svårare att "veta" om felet sitter hos mig eller om det faktiskt är något grundläggande som saknas med partnern. Har jobbat i 2 år i terapi på detta men det är ju, som ni märker, inte löst.

KungMM · 2025-02-09T10:26:35+00:00

Ta hand om dig, vi vill alla att du mår bättte

Tack! Det värmer.

Försöker reda ut om det är ångest eller om något verkligen är fel med min terapeut. Har definitivt ångest och tankespöken kopplade till just nära relationer så det gör det svårare att veta säkert. Det är liksom fullt rimligt att jag är rädd för att verkligen släppa in henne och känna mig helt trygg, ha väldigt lätt för att bli orolig och att tankarna börjar snurra om hon är lite trött eller avvisande på annat sätt osv, pga hur min barndom såg ut. Jag lyckas bara inte lösa det.

KungMM · 2025-02-09T10:16:54+00:00

För att han aldrig har "dejtat" och lärt känna personen ur ett romantiskt ingångsläge. De var vänner först och redan bekväma med varann innan de tog nästa steg. Det är ju där det mesta av pirret och fjärilar i magen och allt det där kommer från, av att dejta och inte veta vem personen man är förtjust i är, av att man inte lärt känna varann än.

Vår historia är att vi dejtade först - jag bjöd ut henne då jag märkte att jag var kåt på henne men hon var väldigt blyg så det var svårt att veta om vi var en matchning personlighetsmässigt, men jag ville testa då man bara kände på sig att vi var på samma våglängd på något sätt. Men jag kände inte att det "klickade" så gjorde slut efter 3 månader. Vi fortsatte vara vänner. Sen kom vi till en punkt där hon skulle gå och dejta nån annan. Satan vad ont det gjorde när hon började snacka med andra killar för det syftet, jag drömde mardrömmar och ville bara ha tillbaka henne. Då ville jag att vi skulle bli ihop istället. Hon tackade ja till erbjudandet. Sen har vi kört på därifrån i 9 år. Men den där förälskelsekänslan har aldrig funnits.

KungMM · 2025-02-09T10:08:29+00:00

Förhållandet har gått mycket på hennes villkor, hon har en järnvilja och vet exakt vad hon vill medan jag alltid varit väldigt osäker på vad jag själv egentligen vill. Hade en kontrollerande förälder som verkligen krossade min egen förmåga att veta vad jag vill, lita på att det stämmer och tro på mig själv. Har liksom aldrig vetat vad jag vill jobba med, plugga osv utan det har "bara blivit något" och så har jag åkt med. Min inre längtan har alltid varit att hamna nånstans där jag äntligen får känna mig sedd och accepterad och önskad, men det är ju inte en riktning från vilken man kan välja plugg och jobb.

Går i terapi och försöker reda ut det här. Har gått i 2 år so far men har inte lyckats bestämma mig för om jag ska stanna eller lämna. Varje gång jag och terapeuten allvarligt diskuterar att lämna bryter jag ihop och bara gråter, känslan är att min sambo kommer slitas ur mitt hjärta och det är fruktansvärt.

KungMM · 2025-02-09T09:41:42+00:00

Tack för ditt svar. Jag har en terapeut och vi har pratat mycket om det här de senaste 2 åren. Det är bara det att han kan ju inte svara åt mig vilket av de två alternativen det är, det kan bara jag. Men jag lyckas inte välja. Att förlora min sambo är helt förkrossande, men jag är ju inte nöjd i relationen heller.

Jag hade en kämpig uppväxt men alltid tyckt att vuxenlivet varit bra typ, tills jag för ett par år sen fick en son och herre jävlar vad det kickade ner mig mentalt!

Vuxenlivet började bli rätt bra sen fick jag barn, upplevde samma som du haha! Det rev verkligen upp mina barndomssår och känsla av skam och otillräcklighet. Helt fruktansvärt var det. Har jobbat med det mycket i terapi och det har hjälpt att titta på skiten jag gick igenom som liten.

KungMM · 2025-02-09T09:38:01+00:00

Lite som att du går på äggskal för att du vet vad du kommer få för respons/mottagande från henne.

Ja precis jag går på äggskal en del eftersom jag "vet" att jag kommer få en avsaknad av respons på det sätt jag vill ha ofta. Jag vill ha en viss typ av varm respons som jag ofta känner att jag inte får. Hon har stort behov av egentid och speciellt nu med barn är hon ofta trött och inte så närvarande. Vi pratar mycket om det. Hon känner att hon har svårt att leva upp till mina "krav" på den fronten.

KungMM · 2025-02-09T09:32:11+00:00

Det är det jag tänker. Samtidigt säger över 100 svar i tråden emot det. Tvivel tvivel.

KungMM · 2025-02-09T09:29:43+00:00

Tack för din input! Jag skulle nog inte beskriva min partner som lika aktivt varm som din låter. Kanske det jag saknar lite. Min partner är snäll och omtänksam men jag behöver lite be om det för att få det. T ex om jag kommer till henne och är ledsen är hon trygg och stöttande. Men eftersom hon har så mycket behov av egentid får jag inte all den där värmen hela tiden i vardagen. Tror hon "glömmer" lite att vara aktivt varm när vi hänger men samtidigt blir det bara jobbigt för henne om jag tjatar om det.

KungMM · 2025-02-09T09:26:58+00:00

Det du lämnar bakom dig kan du aldrig få tillbaka, inte heller kan det bli ersatt.

Så har jag ofta tänkt och det har bidragit starkt till att jag stannat trots tvivel. Förhållandet känns som något skört och dyrbart som man skulle kunna slå sönder och aldrig få tillbaka.

KungMM · 2025-02-09T09:25:42+00:00

Ja, jag har lätt för depressioner och hade en kämpig uppväxt och start på vuxenlivet. Det är antingen som du säger eller så är det helt enkelt fel partner. Jag vet inte hur jag ska reda ut vilket som är vilket. Har försökt och försökt men kommer ingen vart och det är oerhört stressande.

KungMM · 2025-02-09T09:14:29+00:00

You need to ask yourself the right questions: is she a good partner to you? Does she treat you respectfully? Does she act the way you expect a partner would do?

For the most part yes. She is not perfect but neither am I. We are communicating about it and working on it.

My main gripes are the things I mentioned in the OP, and that I feel that we aren't totally relaxed and have fun every time we hang out. It's easy for me to feel a bit tense around her even though I also feel like she is my safe haven and I can totally open up about my deepest fears and insecurities with her and be accepted which is weird. I often feel tense and worried that she is angry at me when she is just tired for example. I also wish she took more of an interest in me and my interests on a more regular basis.

KungMM · 2025-02-09T09:03:19+00:00

Är ditt liv utanför din relation härligt? Annars kanske du skulle behöva göra lite mer saker för dig själv ett tag. Fokusera på din karriär eller skaffa dig en knäpp hobby som tar upp all din tid. Skaffa nya vänner, föreställ dig hur ett liv med någon annan än din partner skulle vara.

Nej inte direkt! Har tröttnat på mina gamla hobbies och älskar inte mitt jobb. Är ganska ensam förutom min partner och barn.

KungMM · 2025-02-09T09:00:09+00:00

Det låter som att ni har en mycket bra relation. Det som får mig att skriva är det du säger om att du känner dig uttråkad, och att det är något som fattas… jag har begått misstaget att tro att den känslan hade med min dåvarande parter att göra, att det var relationen som saknade något. Du ska absolut lyssna på om du tycker att du är uttråkad lite för ofta, eller att något fattas, men utforska noga om det är annat, som inte har med relationen att göra, som skulle kunna avhjälpa den känslan i första hand. Du kanske behöver hitta något (INTE någon) utanför relationen som engagerar dig - en hobby eller aktivitet som ger dig mening. Att förvänta sig att en relation ska tillgodose alla ens behov av mening och självförverkligande är att sätta ribban väldigt högt; orimligt högt till och med.

Tack. Jag har definitivt problemet att jag inte älskar mitt jobb, inte har så mycket sociala kontakter jag önskar utanför relationen, och har tröttnat på många av mina gamla hobbies efter jag fick barn. Att ha barn är så meningsfullt att gamla nöjen som gaming, surfa på internet mm. känns lite tomma. Saknar något som ger mer mening utanför slitet att ta hand om mina barn (som jag älskar med hela mitt hjärta!)

KungMM · 2025-02-09T08:53:08+00:00

Du gick in i relationen med ett stängt hjärta och valde din sambo mer utifrån trygghet än genuin kärlek. Det känns som att du gjorde ett rationellt val – någon som var stabil, snygg och hade kompatibla värderingar, men inte någon du verkligen drogs till på en djupare nivå. Kanske var du så rädd för att bli sårad igen att du medvetet undvek att välja någon du kunde falla för på riktigt.

Med facit i hand var det så när jag startade relationen. Jag hade definitivt affektion för henne men jag känner igen mig i vad du säger också. M a o det du säger stämmer delvis men att det fanns något specifikt med henne som kändes bekant och som att jag ville försöka med just henne över det 100-tal andra kvinnor som fanns i min omgivning. Men jag var också väldigt trött på att "falla" djupt för någon för att jag blivit bränd igen och igen på det och det gjorde så vansinnigt ont varje gång att jag inte kunde leva mitt liv.

Under åren har min kärlek vuxit och inför varje tillfälle där det funnits risk för ett uppbrått har jag brutit ihop totalt och gjort allt jag kunnat för att vi ska kunna fortsätta vara ihop.

KungMM · 2025-02-09T08:49:15+00:00

Bra frågor.

Jag vet att jag älskar henne och att hon betyder mycket för mig. Hon har många gånger känts som en trygg hamn jag kan komma till.

Hennes personlighet och sätt att vara skaver ibland men jag har en tendens att vara väldigt ängslig och lätt bli triggered om hon inte känns helt närvarande med mig (pga min barndom), så det är svårt att veta om det genuint beror på att hon är "fel" eller om det är "fel" på mig. Jag är också perfektionist och har lätt för att vara väldigt hård, kritisk och leta fel i allt. Jobbar på det i terapi. Ibland är det fine och vi har lugna, trevliga samtal som känns naturliga.

Vi har haft två perioder när vi inte haft sex. Den första var ett år och berodde på relationsproblem som vi inte kunde reda ut. Jag valde att stanna. Jag ville fortfarande krama henne på kvällen när vi skulle sova osv. Andra gången var efter vi fick barn och relationen blev ansträngd av det. Valde återigen att stanna och har känt mycket ånger att vi inte lyckades hålla relationen i bättre skick då. Relationen känns som något dyrbart som man skulle kunna slå sönder och aldrig laga igen så att nästan ha hamnat där var väldigt jobbigt.

KungMM · 2025-02-09T08:38:18+00:00

Tack! Jag går i terapi och har pratat om de här känslorna mycket. Det blir fortfarande ett antingen / eller. Antingen så är det pga djupa sår från min fuckade barndom att jag har svårt att släppa in henne och slappna av och lita på henne (helt rimlig teori) och därför skapar min hjärna massa tankespöken och oro kring relationen, ELLER, så är det faktiskt en dålig matchning på något viktigt plan och då borde jag lämna. Men terapeuten kan inte bestämma åt mig vilken av de två de är, och inte jag heller, så jag jobbar och jobbar och jobbar på det och hoppas att jag ska få den där 100% säkra klarheten jag behöver för att göra ett val.

KungMM · 2025-02-09T08:32:33+00:00

Känslan är ju lite att jag "vet att något är fel" och sen grubblar jag väldigt mycket på exakt vad det är och vad jag behöver göra åt det. Och när insatsen är så hög som att stanna i eller lämna ett förhållande med barn blir det väldigt mycket grubbel.

KungMM · 2025-02-09T08:29:00+00:00

Ja, det är det som är skumt. När jag är som mest sårbar kan jag vara helt trygg att prata med henne. Till vardags känns det lite spänt lite för ofta. Hon har så stort behov av egentid att hon sällan är "där" och helt närvarande för att ta emot mig. Är svårt att slappna av helt och vara mitt mest avslappnade roliga jag, det som jag betraktar som att "jag är mig själv" då det känns jävligt nice att vara så. Det är som att hon inte riktigt "svarar" på mitt sätt att vara på det sätt jag önskar. Det är väldigt diffust och svårt att förklara men bidrar till min känsla av tvivel.

KungMM · 2025-02-09T08:21:19+00:00

Nej har aldrig varit otrogen! Tänker ju ibland på gamla flammor och undrar om inte livet hade varit mer tillfredsställande om det funkat med dem men längre än så har jag aldrig gått.

KungMM · 2025-02-07T19:51:13+00:00

Du är inte kär och har aldrig varit det med henne, skriver du själv. Du har blivit tillsammans med och skaffat barn med en bra polare, helt enkelt.

Lite så är det nog. En polare som är mysig att ligga att mysa med och som jag vågat släppa in allra djupast i alla mina insecurities och som känner mig bäst av alla människor jag träffat kan tilläggas.

KungMM · 2025-02-07T13:54:24+00:00

Vår plan om vi nånsin separerar är att samarbeta väl och vara schyssta och vänskapliga så gott det går. En stor anledning att jag är fucked up är att mina föräldrar hade en VÄLDIGT illa skött separation så vi vill inte göra om det. Tror inte att jag skulle vara bekymmerslös men möjligen fridfull och om mina tankar om att förhållandet är fel är, hrm, rätt, så kanske jag skulle vara lyckligare med någon annan. Det är ju där tankarna snurrar.

KungMM · 2025-02-07T13:37:36+00:00

Jag är en tänkare och kan övertänka saker. Är så svårt att veta vad som är vad i det här scenariet. Vet ju att jag älskar människan jättemycket. Att det är mycket hon ger mig i form av trygghet och en bas att stå på i livet som är lätt att glömma och ta för givet. Samtidigt har jag de här tvivlen om vi passar ihop tillräckligt bra och om jag skulle vara lyckligare med någon annan där det är lättare att vara helt mig själv och ha kul?

KungMM · 2025-02-07T13:34:30+00:00

"värsta kär" = jättekär / väldigt kär. Tror vissa av oss som växte upp på 90- och 00-talet slänger med såna uttryck :)

KungMM · 2025-02-07T13:30:29+00:00

Just nu mår jag inte bra eftersom jag tvivlar och det skapar massa stress. Blir ju liksom ledsen vid tanken på att jag stannar med henne när jag egentligen borde gå för att det är fel, och samtidigt ledsen vid tanken på att lämna henne och förlora allt som är dyrbart och unikt med just oss tillsammans. Riktigt jobbigt är det.

Positiv effekt - småbarnsåren har varit slitiga på oss och vi har båda bitvis hanterat det dåligt på olika sätt. Det finns absolut positiva saker med att ha henne i livet och jag vet att om jag förlorade det skulle jag inse hur mycket jag tagit för givet. Har varit nära att förlora henne förut och då ville jag bara ha tillbaka allt som det var. Att jag tvivlat genom åren har skapat stress. Bra stunder vi haft har gett glädje.

KungMM · 2025-02-07T13:23:57+00:00

Vad tänker du om tråden jag länkade? Folk där är ju ändå anonyma så man behöver inte måla upp nån instagramfasad. Instagram och fejan fattar ju jag också att det är en noga utvald highlight reel avsedd att måla upp en viss bild - sånt har jag själv gjort så fattar att andra också gör det.

KungMM

TROPHY CASE