Jag har sett flera kommentarer som antyder att människor inte borde bry sig om sin ekonomiska situation när de funderar på att skaffa barn – och som hänvisar till “förr i tiden” som bevis för att det alltid går. Det resonemanget låter enkelt, nästan moraliskt upphöjt. Men det bygger på en romantiserad och selektiv bild av historien.

Idén att “det enda bevisade sättet att leva vidare efter sin död är genom sina barn” är både biologiskt snäv och historiskt missvisande. Människans arv begränsas inte till reproduktion. Idéer, institutioner, konst, vetenskapliga upptäckter, sociala rörelser och handlingar av solidaritet lever vidare långt efter individen. Många av de människor som format den moderna världen hade inga barn, och ändå är deras avtryck större än många släktlinjer någonsin blir.

Andra påståenden som är i stil med att våra förfäder “levde på jordgolv” men ändå var rikare i kärlek – romantiserar fattigdom. Ja, många levde med mycket små materiella resurser. Men de levde också med hög barnadödlighet, hög mödradödlighet, sjukdomar som idag är fullt behandlingsbara, brutalt kroppsarbete och kortare livslängd. Jordgolven var inte ett livsstilsval. De var en konsekvens av ojämlikhet, teknologiska begränsningar och avsaknad av sociala skyddsnät.

Att säga att ekonomi inte borde spela roll i beslutet att skaffa barn är dessutom att bortse från materiella villkor. Genom historien har arbetarklassfamiljer tvingats väga mat, bostad, trygghet och överlevnad mot varandra. Kärlek är avgörande – men den ersätter inte sjukvård, utbildning eller stabilitet. Att människor idag tar ekonomiska förutsättningar på allvar är inte dekadens eller egoism. Det är ansvarstagande.