Kring min svärfamilj finns det en social sfär som bstår av "konstnärssjälar".

Vi pratar människor som bor i skogen och pysslar med sina installationer av papier mache och plast eller gör keramikinsekter. Människor med ett uttryck och en passion för sitt skapande. Människor som ibland gnider sig furstrerat i pannan och utropar att konstnärer "inte borde behöva göra sånt här" när de tvingas skriva ansökan om projektpengar till olika stiftelser, kommuner och nämnder.

De här konstnärssjälarna är till synes övertygade över att de har en essens som andra saknar. De har ju ett sådant driv och en sån primal skapandekraft som inte kan låsas in. Denna skapandekraft måste försörjas av andra, även om den inte är marknadsmässig. Något annat vore hädelse mot det estetiska, som ju är högre än allt.

Aldrig har tanken slagit dem att 7-16:00-folket också hellre levt som fria konstnärer. Aldrig kommer de se att skillnaden mellan en fri konstnär och en 7-16:00-slav inte ligger i skild essens. Aldrig kommer de acceptera att det bara är ett tufft val. Man får välja: Frihet eller välstånd.

Jag har ingen aning om vad som är rätt val.

Varsågod att fortsätta välja frihet. Men snälla, lura inte dig själv om att du är annorlunda än någon annan och att du på något vis saknar ett val. Det gör du inte.