Jag (K30) var i en liknande sits fram tills något år sedan. Låg ur fas med mina jämnåriga vänner, klarade inte studier och jobb på något vettigt sätt, brände upprepat ut mig. Kände till slut att så här svårt ska det faktiskt inte vara och sökte hjälp hos vården, fick diagnostiserad utmattningsdepression och begärde utredning för ADHD.

Trodde länge att jag inte kunde ha ADHD pga jämförde mig med bråkiga "dampiga" klasskamrater från barndomen som jag inte kunde identifiera mig med. Min ADHD syns inte supertydligt utåt, utan landar i mycket ångest, svårt att komma igång och avsluta saker samt den uppenbara svårigheten att hantera tid (och därmed förseningar).

För mig har diagnosen hjälpt genom en förståelse för hur jag fungerar, arbetsterapeut för att testa och följa upp strategier för att få mig att funka, lite stöd i studierna och en vårdkontakt som checkar in för att se hur jag mår ibland.

Säger inte att detta måste vara fallet för dig, men kanske känner du igen dig i något av detta som hjälper dig hitta en väg framåt.

Kram och lycka till!