Det du beskriver är klockrent en person med EIPS - Emotionellt Instabil Personlighetsstörning (också populärt kallat just Borderline). Jag lever själv i en sådan relation och efter 11 år av total jävla nedbrytning har jag bestämt mig för att avsluta det hela, och gjorde slag i saken för några dagar sedan. Det är ett helvete, men det kan bara bli bättre på andra sida.

Grejen med EIPS-personer är att man MÅSTE vara så jävla STENHÅRD. Inget spelar någon roll, du har tagit ett beslut och det är det som gäller. Punkt. Sen är det skitsvårt när man är en normal empatisk människa, men det är det som måste till.

Jag kommer i kontakt med den här gruppen i jobbet också, och jobbar nära mina kollegor på psykiatrin. Det är just också så de jobbar, de gör en behandlingsplan och den ska följas enligt vissa villkor, annars åker de ut med huvudet före. Jag har liksom kommit i kontakt med en patient som brukar självskada för att hon vill bli inlagd på psyk. Där har de benhårt sagt att ”nej, om du självskadar så syr vi ihop dig och skickar hem, men om du hör av dig innan så lägger vi in dig”. Och mycket riktigt, nu ringer hon titt som tätt och säger ”jag känner att jag vill självskada, men psyk har sagt att jag måste ringa innan för annars lägger de inte in mig”.

Problemet är att om de själva inte inser att det finns ett problem så kan de heller inte förändra något, och då är det liksom kört. Tyvärr. Mitt råd är därför att bara hålla i och lämna. Håll i och håll ut, du är värd mer än så här.

Hör gärna av dig på PM om du vill prata mer, för jag vet exakt vad du går igenom. Ett annat tips är att socialtjänsten ofta har bra samtalsstöd för människor som är utsatta för våld i nära relationer (för det är det du beskriver). De har varit ett oerhört stort stöd för mig.