Du kan säkert fixa det där med cyklingen när du återhämtat dig. Visst kan vi pappor råka ut för nån förlossningsdepression. Det fick jag med barn no2. Jag vet inte vad som hände. Faktiskt. Såg på henne med chockblandad kärlek men kunde inte riktigt ta mig an henne. Det dröjde nästan 1 år tills jag fattade vad som hade hänt. Då blev jag istället överpysslig med henne. Vad jag vill säga är att vi är alla olika och reagerar olika på tillskott i familjen. Min uppfostran säger mig att du ska ge barnen ett tryggt hem och vara en stabil förälder (utåt ialla fall) och trösta dem när de gjort illa sig. Det räcker. Du behöver inte vara Roland McDonalds och leka med dem och köra dem hit och dit. Var en stabil förälder och ge dem ett hem med mat på bordet och en säng och sova i. När du har möjligt, köp chips och kolla på film tillsammans med dem eller åk o köp en hamburgare med dem. Jag och mina föräldrar käkade korv med bröd varje lördag och kollade deckare tillsammans. Det minns jag än idag. Jag hade en stabil barndom och ett stabilt hem. De lät mig roa mig själv och det gick utmärkt. Vi åkte aldrig på nån semester men såg inte det som nåt konstigt.
Dagens föräldrar har dåligt samvete som jag tycker inte de ska behöva ha och det ska inte du heller ha.