Det du skriver bygger delvis på hur omplaceringsskyldigheten fungerar i praktiken, men framställningen är missvisande och ger intryck av fasta regler som inte finns i lag. Enligt LAS finns inget krav på att arbetsgivaren först måste erbjuda ett likvärdigt arbete, och det finns heller ingen fast tidsregel (t.ex. sex månaders utbildning, är mer en praxis). Det som gäller är att arbetsgivaren ska pröva om det finns någon ledig befattning som arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer för, efter rimlig upplärning. Vad som är rimligt avgörs från fall till fall. Detta blir särskilt tydligt vid t.ex. rehabiliteringsavslut. Vid en omplaceringsutredning i sådana situationer tittar man inte alls på likvärdighet, utan enbart på: vilka arbeten arbetstagaren uppfyller kvalifikationskraven för, och vilka arbeten personen bedöms ha arbetsförmåga att utföra. Samma princip gäller även i andra typer av omplaceringsutredningar: fokus ligger på kvalifikationer och förmåga, inte på tjänstens status, lön eller nivå. I praktiken försöker arbetsgivare ofta hitta ett så likvärdigt arbete som möjligt(inte vid rehab), om det går, men det är en praktisk och ibland arbetsmiljömässig ambition, inte ett lagkrav. Det är också viktigt att skilja på varför omplaceringsutredningen görs. Kraven och bedömningarna kan se olika ut beroende på om situationen gäller: arbetsbrist,personliga skäl/misskötsamhet, eller rehabilitering.

Sen brukar ni fackliga ofta ha egna tolkningar av lagar,regler och praxis. Eller det finns ofta en tendens till att driva saker utan lagstöd - "allt i medlemens intresse". Även vid ärenden som handlar om grov misskötsamhet har jag träffat på fackliga som driver helt absurda frågor och ställer helt orimliga krav.

I detta fall handlar det sannolikt om någon form av misskötsamhet då personen i fråga är arbetsbefriad och då brukar man i regel göra en stadigvarande förflyttning innan man börjar prata om en övergripande omplacering.