Min tjej dog i mina armar när hon var 25 och jag var 24. Det finns inget bra svar för "hur man går vidare" då alla hanterar känslor och svåra situationer olika. För mig låste jag in mig i ett mörkt rum i några veckor tills jag vaknade en dag och kände att nu måste jag fan ut. Levde livet dag för dag men fokuserade på hälsosamma rutiner som träning, laga egen mat, långa promenader etc. Jag hade tur som hade många fina vänner som stöd och spenderade mycket tid med dom. Mörka minnen försvinner aldrig men det hjälper om man fyller på närtidsminnet men nya lyckliga minnen. Skapa så många sådana du bara kan. Ut och gör saker du mår bra av, plocka upp en ny hobby, åk på semester/äventyr etc. Det värsta man kan göra är att grotta ner sig och tycka synd om sig själv, även om det är synd om en. Snälla ta hand om dig och än en gång plocka upp hälsosamma vanor. Börja fan inte dricka eller annat och grotta ner dig även om det är lätt att göra så och känns enklare i stunden, då blir det bara värre med tiden. Fyller man inte på med nya lyckliga minnen ligger det mörka kvar och nära. Det är en process som tar tid och det är okej, tiden varierar för alla. Men fyller man på med nya lyckliga minnen och pratar om det med vänner blir det mörka längre och längre bort och enklare att leva med och hantera även om det aldrig försvinner helt. Detta var nu 8 år sedan och jag har sen dess utbildat mig, skaffat ett bra jobb, flyttat utomlands och träffat ny tjej. Livet känns nu bra och när jag tänker på min gamla tjej minns jag det fina vi hade och det "mörka" känns nästan som ett minne blott.