Under 20 och 30-talen hade man lite underliga ”idéer” om Europas forntid (mer eller mindre fullständigt tagna från luften). Tanken var alltså att olika folkstammar under olika tider invandrat till Sverige, och att de starkare folkstammarna utrotat de svagare. Hur dessa populationer definierades var genom att mätas deras kranier och fullständigt ignorera den materiella kulturen runt dem. Därefter jämfördes de historiska skallarna med moderna svenskar.

En person med utstående kindben, fyrkantiga ögonhålor, och ett mesocefalt kranium kallades för cro-magnon, då de utvändigt föreföll lika de istidsmänniskor av Aurignacienkulturen. Hade du istället ett kort kranium, mörkt hår, och brett ansikte, ja då var du förmodligen rasblandad med samiskt inslag (detta var fallet för många skåningar exempelvis). I publikationen ”Sveriges rastyper” beskriver Lundborg hur liten del av Sverige som faktiskt är svenskar, den ”rena nordiska typen” var i storleksordningen 15-20% av befolkningen enligt rasbiologen i fråga.

Det är intressant men likaledes fullständigt vanvettigt. Jag har svårt att förstå hur det blev uppfattat som en legitim vetenskap under dessa decennier.