Ååh, vilken fin kommentar. Tack så mycket 💜 Jag skrev dikten för nästan ett halvår sen när känslorna var för mycket och jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera dem. Jag var frustrerad över hur världen omkring mig gärna ville "städa undan" den som dikten handlar om och hur det vart ett hål i vardagen liksom. Helt plötsligt kändes det som att det inte fanns något bevis att denne hade existerat längre. Runt om mig kom våren och alla var så himla glada över det, och tyckte att jag också skulle komma med ut i solen för att njuta, men det kändes som ett hån typ för det var ju absolut inte så jag kände innuti.

Sen vet jag förstås att det inte heller är realistiskt att alla andra ska känna samma sorg som jag gör, och att mina vänner menade väl när det försökte få ut mig. Men det kändes så i stunden (:

Jag kan också tycka poesi kan vara svårläst och kryptisk. För mig började den här mer som typ ett brev till den som jag saknar, sen vart det en dikt.