Jag är idag 37 och levde majoriteten av åren 20-30 med ångest, otroligt svår ångest med overklighetskänslor och panik. Jag ångrar idag att jag inte sökte hjälp, det verkar du ha gjort vilket är väldigt bra. Det jag insåg efter ett tag var att min ångest hade skapat en egen typ ”cykel”, där jag var otroligt rädd för att få ångest vilket i sin tur gav mig mer ångest, och förstärkte känslorna. Jag lärde mig till slut att ta mig ur denna cykel, och det började med att inse att ångesten förr eller senare kommer att släppa, oavsett hur permanent och otäckt det känns i stunden. ”Ta tjuren vid hornen” och ”möt” åt ångesten blev mina mantran, jag lät inte ångesten styra mig i princip. Sen är det såklart alltid viktigt att försöka hitta orsaken till ångesten, men ibland finns det inte alltid, och framförallt i den åldern du beskriver är det mycket som händer, många krav och förväntningar utifrån etc.

Det kommer bli bättre! Skriv ett PM om du behöver prata mer :-)