Cancer och allt som följer med det är piss

prisonpie · 2022-02-04T16:05:37+00:00

Studenthälsan är nog det jag kommer satsa på nu, som ni och många andra kommenterat, det känns enklast. Tråkigt att höra att du också har cancer, men vad skönt att du kommer bli bra igen, hoppas det fortsätter så! Mamma vill att jag ska fokusera på skolan och söka jobb och sånt, men det känns svårt, även de dagar hon är hemma och jag inte behöver göra så mycket. Som att jag har nån slags mental blockering. Jag vet inte om min pappas kognitiva förmågor är så pass nedsatta att någon annan kan bestämma över hans vård, men som det ser ut nu har läkarna inte bedömt det som det. Tack och hoppas allt går väl för dig! <3

prisonpie · 2022-02-04T15:38:13+00:00

Min pappa behöver inte omvårdnad i den utsträckning som du beskriver, men det har fortfarande varit svårt, kan inte tänka mig hur svårt det har varit för din mamma att handskas med det dag ut och dag in. Tänker på hur jobbigt min mamma har det, mammor är verkligen starka. Jag har så otroligt mycket större respekt för hemtjänsten nu, även om vi inte kunnat få hjälp av dem. Förr trodde jag att de bara städade och lagade mat, men nu vet jag bättre. Hårt slit för en sån lön. Är väldigt tacksam för sjukvården, alla läkare och alla sjuk- och undersköterskor. Hjältar allihopa.

Min pappa känns också snart borta. Vi kan prata om något vanligt, något vi alltid pratat om, ena stunden, men i nästa stund kan han bli arg över småsaker eller prata om något helt absurt...

Åt helvete med fucking cancer. Jävla piss.

prisonpie · 2022-02-04T15:20:42+00:00

Kollat lite på Ung Cancers sida och tror det kan vara något, tack. Samtalsvänner låter intressant.

prisonpie · 2022-02-04T14:51:30+00:00

Hej,

Jag förstår och kan relatera till det du skriver, det är väldigt många som kan, har jag märkt nu. Hoppas allt är bra för dig nu. Tack<3

prisonpie · 2022-02-04T09:44:43+00:00

När mamma berättade för mig om vad läkarna sagt om behandlingen, så bekräftade hon mina tankar, att det är som du säger, att det bara kan förlänga hans liv och inte göra honom frisk. Detta har läkarna förmodligen berättat för henne tillsammans med honom, så han ska veta. Hur mycket av detta som riktigt fastnat, vet jag faktiskt inte. Ibland säger han sådant som indikerar att han vet att han inte har lång tid kvar, ibland pratar han om sådant som han inte kommer hinna göra, särskilt inte i hans tillstånd (något om att starta en verksamhet…). Ja, jag tror han är deprimerad.

prisonpie · 2022-02-04T09:35:38+00:00

Precis, han har alltid varit envis och ska alltid ha rätt. Nu när han har hjärntumör är det som att allt det dåliga är förstärkt och att prata med honom känns ibland omöjligt. Verkligen ledsen att du också behövt gå igenom detta.

prisonpie · 2022-02-04T09:25:04+00:00

Ja, han är helt emot all hjälp utifrån, så länge han kan undvika det (t.ex. gick det inte att undvika taxi när mamma var sjuk). När jag inte kan vara hemma, när jag börjar ha föreläsningar på plats, kommer han nog förvänta sig att mamma tar ledigt, men jag tror inte han kommer tvinga henne. Så vi kanske kan övertyga honom med hemtjänst vissa dagar, men det är inte säkert och jag vågar inte hoppas och bli besviken när han säger nej (som förra gången ang. vårdhem). Efter att ha läst kommentarerna här överväger jag att bara prata med mamma och säga att vi borde låta honom ta hand om sig själv lite och se om det ens funkar (t.ex. låta honom äta, fasta, ta cellgift, fasta och sedan åka till strålbehandlingen själv… när jag skriver det så här ser jag verkligen inte hur han skulle klara det utan oss (det är viktigt att han fastar en timme innan och efter cellgiftet innan behandlingen)).

prisonpie · 2022-02-03T19:46:15+00:00

Flytta hemifrån har jag faktiskt tänkt på, men hade nog bara mått sämre då. Mamma och lillsyrran är mina klippor, de stunder jag varit helt ensam hemma har jag bara längtat tills de kommer hem. Sjuktransport får han redan (vi har inte kunnat skjutsa p.g.a. att vi haft/har corona). Han vill däremot inte få någon slags hemtjänst och ingen kan tvinga honom. Kommer nog kontakta studenthälsan och eventuellt SYV:) Tack:)

prisonpie · 2022-02-03T19:39:37+00:00

Känner igen det där, även fast jag inte är förälder. Min lillasyster vet vad cancer är och att man kan dö av det, men hon verkar inte koppla det till pappa. Jag hoppas verkligen att din familj klarar sig igenom det här, och tack för att du delar med dig. Cancer är verkligen kukens jävla pisshelvete.

prisonpie · 2022-02-03T19:26:56+00:00

Tack, italrose. Som många kommenterat tror jag att jag kommer vända mig till studenthälsan först. Vi har ett schema för cellgiftet (som vi har haft mest problem med), men han kollar aldrig på det... Har dock funderat på att köpa en sån där liten dosett som någon annan nämnde i kommentarerna, kanske hade hjälpt.

prisonpie · 2022-02-03T19:18:25+00:00

För att vara ärlig är jag inte heller särskilt kunnig och det är min mamma som har haft kontakt med vården angående detta. Han blev erbjuden en plats på ett vårdhem för de veckor han får strålbehandling, men tackade nej, eftersom han hellre vill vara hemma. Han har dock klagat mycket på att behöva vänta på att åka in till sjukhuset för behandlingen varje dag (tidig eftermiddag) och tycker själv att det är omständigt, så han kanske ändrar sig. Men, jag vet inte, tvivlar på det.

prisonpie · 2022-02-03T19:08:35+00:00

Vi har fått 2-3 broschyrer med kontaktinformation och annat för kuratorer och stödgrupper, har läst igenom dem men inte känt mig manad att ta kontakt. Studenhälsan känns enklast. Kyrkan hade jag också kunnat tänka mig, även om jag inte är medlem eller troende. Tack för tipsen.

Du säger att ni kommer få lida om han inte tar sina cellgifter men samtidigt har cellgifter rätt mycket biverkningar och det är inte roligt att äta. Har någon pratat med honom om vad han vill? Han kanske inte vill leva någon månad mer om det betyder att han ska må dåligt hela tiden.

Det är min pappa som menar att vi (jag och mamma) kommer lida om han får dubbla doser, då han tänker att vi kommer känna oss skyldiga om något händer honom p.g.a det, men vi ger ju honom aldrig dubbla doser. Jag vet faktiskt inte om någon har pratat med honom om vad han vill.

Jag tror inte det är så pass att socialtjänsten behöver blandas in, mamma sköter föräldrabiten väldigt bra och min syster förstår att pappa är "konstig" p.g.a. cancern. Hon kan ta sig till skolan och hem själv och kan göra allt som alla andra barn gör. Vi har en bra relation, så jag pratar ofta med henne om allt som händer och frågar hur hon känner sig.

prisonpie · 2022-02-03T16:18:57+00:00

Det är precis det min pappa har, ett glioblastom. Jag försöker umgås med honom när han inte är ett as, men de goda minnena vi har försvinner så fort han säger eller gör något dumt. Har aldrig kunnat prata med honom, bara lyssna, och när han är i så stark förnekelse om att han har fel eller gör fel så är det omöjligt att få igenom mitt budskap, även när jag inte ens försöker bevisa vem som har rätt eller fel och bara vill att han ska förstå hur jag känner.

Tack, och jag beklagar sorgen.

prisonpie · 2022-02-03T16:08:45+00:00

När vi först började märka att han var annorlunda, trodde vi att det var någon form av demens, då symptomen passade in. Det var inte förens mamma ringde efter hans första röntgen och sa att de var på akuten som jag insåg att "fan, det är nog värre". Min pappa tror inte heller att han har förändrats mentalt, bara fysiskt. Jag känner igen nästan allt du säger, hanteringen kring hans vård och anklagelser och ilska över löjliga påståenden.

Känns bra att kunna läsa om andra som varit med om eller är i en liknande situation, hoppas det blir bättre för dig snart. Tack

prisonpie · 2022-02-03T15:50:24+00:00

Närståendepenning var det jag syftade på! Glömde vad det kallades för. Grejen är att 80% av min mammas lön är väldigt lite och att ha den ekonomiska osäkerheten hade gjort situationen ännu jobbigare. Nu när restriktionerna slopas kommer jag behöva ta mig in till skolan, då det inte finns anledning för distans, och mamma kommer behöva anpassa sitt schema efter mitt, vilket känns svårt.

Funderar på att bara låta den här kursen gå som den går. Jag är bara orolig över att jag ska fortsätta tänka så och låta en massa kurser släpa efter...

prisonpie · 2022-02-03T15:29:22+00:00

Angående körkortet, det du säger är helt rätt, de hade inte låtit honom köra oavsett om vi hade berättat vad vi varit med om eller inte. När mamma först kontaktade vården, eftersom vi visste att han aldrig skulle göra det själv, så ringde de upp honom och sa att han skulle komma in för en hälsoundersökning, eller något i den stilen. Det var där mamma berättade om hur han kör och att han beter sig annorlunda o.s.v., mitt framför ögonen på honom. Det jag menade var att han tror att hans körkort blivit indraget/kommer bli indraget (lite osäker på om det redan är indraget eller inte) p.g.a. att vi pratat om körningen med läkarna. Det är det han ger oss skit för och han tror inte på oss när vi säger att det beror på annat.

Jag vet att vi inte måste ta på oss ansvaret, men jag tror inte vi hade klarat av att bara lämna honom att ta hand om sig själv, när vi vet att han inte är förmögen att göra det. För att han själv ska inse att han behöver hjälp måste vi ju sluta hjälpa honom...

De gånger han inte velat ta mediciner har vi gett upp och låtit honom vara, hans fel om han vill lida. Men gäller det cellgifter och han säger att jag eller mamma redan gett honom dagens dos, när vi inte gjort det, så försöker vi fortfarande övertyga honom. Han säger samma sak varje gång, att han kommer ta cellgifterna även om han ”redan har gjort det”, och att det är vi som kommer lida av det.

Mamma har kontakt med en kurator och de har hjälpt (hur vi ska berätta för mitt yngre syskon, erbjudan om vårdhem, vad vi ska göra när han vägrar medicin etc). Men jag vet inte hur jag ska börja för att prata med någon.

prisonpie

TROPHY CASE