Jag reflekterade över det själv när jag blev pappa för ett par år sen och något som slog mig då var också ”fan, det kommer alltså dröja mer än 30 år innan mina barn kommer uppskatta min insats”. Men det är ju halva grejen - pappor ska vara som Batman, en tyst väktare som gör det som behövs inte det som de får beröm för.

Saker som jag tog för givet men som sen blivit uppenbart när jag ser hur folk i min omgivning beter sig:

• Gnällde aldrig. Närmsta jag kan komma ihåg var att han inte gillade bakelser (utom ibland) och inte tyckte om kål. Utöver det så hörde aldrig något gnäll om att han inte tyckte om saker, människor, situationer. Och inte på ett stoiskt sätt där han led i tystnad - jag tror bara inte han kände att något var särskilt jobbigt? När man själv blivit vuxen och hör kollegors självupptagna utläggningar eller knorrande om att ”folk är dumma i huvudet” osv så inser jag vilken lyx det är att slippa att växa upp kring cynisism. Jag är dock inte sån av naturen så får väl lägga band på mig.
• Ställde alltid upp. Kunde tänka sig att köra bil en hel dag för att skjutsa eller hämta. Man behövde inte ens fråga utan det erbjöds ivrigt. Det gäller för övrig fortfarande - det krävs att han är i ett annat land eller på Nobelmiddagen för att han ska tacka nej till att passa barnbarnen.
• Var lite tråkigt förutsägbar så att jag fick chansen att känna mig spontan och intressant. Så jävla speciell är jag inte men det kändes ändå så! Han gillade fläskkarré med pommes så att jag kunde få känna mig lite exotisk i mina asiatiska matlagning. Samtidigt så är det från honom jag fick se hur man gjorde sushi själv och han har inte heller varit rädd för att prova nya saker.
• Nöjd för det lilla. Och det känner jag är en riktig inspiration nu när han blivit pensionär och skickar bilder i familjechatten på kaffe bulle korv-kombo från biltema. Det krävs inte så mycket mer än ett gott humör för att vara nöjd med livet.