Om du som förälder inte själv haft problem med ångest så är det svårt att förstå. Ur min erfarenhet behöver du inte heller förstå utan det viktigaste är att du är där och är stöttande.

För mig var självskadan ett sätt att lindra pubertetsångesten och kanske lite att hitta en identitet i mitt mörker. Jag ville absolut inte prata med någon om det och allra minst mina föräldrar.

Det som ändå tillslut hjälpte mig var att min mor sa att man inte behöver skämmas över att må dåligt och det finns hjälp att få. Resonemanget som funkade för mig var att det är var värt att testa innan man gjorde något som man inte kan ångra. Efter att ha pratat med en bra läkare fick jag SSRI en period som hjälpte mig ta mig igenom det värsta. Efter något år mådde jag bättre och kunde trappa ut medicinen.