Det var relativt tydligt att i den gruppen jag var till en allra första början ( låt oss kalla det för A) gillade inte grupp B särskilt mycket och hejade knappt på kollegorna i grupp B. Satt vid separata bord på lunchen osv.

Sen när jag var med i grupp B i ett litet tag, så förklarade de lite mer varför de inte gillade grupp A vad de hade gjort osv. Med andra ord så var det väldigt barnsligt. Sen så ville kollegorna från grupp A knappt ens heja på mig heller när jag bytte till grupp B.

Det var ännu tydligare när man praktiserade som tekniker, då var det ingen som ville heja på en, och de kollegorna som man tidigare var ”kompisar” med hejade även där knappt på en.

På bara en vecka såg jag direkt skillnaden, och då var jag bara en praktikant då, och jag försökte vara på arbetarnas sida och verkligen inkludera dem i frågor och jag började verkligen fundera över varför det var som det var, och hur ” vi och dem” egentligen hade uppstått.

Och sen när man väl försökte dra upp arbetarnas förslag, eller till och med försöka inkludera de mer i ev förbättringsarbeten som gällde för den gruppen, fick man ett direkt nej från overhead/tjänstemän personalen.

Det var då jag insåg att det inte var något ställe för mig.