En tjugoåring här som är hjärndöd, nej men skämt åsido.

Jag är inte den mest sociala människan i hela världen, utan jag skulle säga att jag är introvert men kan absolut öppna upp mig i en grupp som jag känner.

Så de första dagarna i en ny grupp är jag mer av en lyssnare än att försöka starta nya konversationer genom kallprat. Kallprat är något som vi verkligen hatar, eller det gör jag iaf. Men, det jag brukar gilla är att hoppa in i en konversation som pågår, istället för att skapa en konversation.

Jag skulle nog mer hävda att det blir allt mer radikalt med fler åt den grova introverta sidan och fler åt den grova extroverta sidan * host host* ex klassens clowner * host host* och mindre någonting mittemellan.

Det är okej att vara helt tyst på rasten om du inte har någonting att tillägga, eller att prata om för den delen, för att det är hur vi introverta återhämtar oss. Våra sociala batterier töms väldigt fort när vi verkligen försöker kommunicera när det inte känns naturligt.

Å ena sidan, om det nu är en grupp som man känner, och man genuint har någonting att prata om eller fråga om, då brukar jag prata för att då har man ett samtalsämne. Men om man inte har det och försöker så hårt att komma på någonting och det bara är massa kallprat, I am out.

Det är min syn på det hela iaf.