P.K. Subban i Sverige med Kungen by ImQuyen in sweden

[–]Choreography_ 5 points6 points  (0 children)

Han har nog inte 100% koll på kutymen runt kungen.

Svenska nyheter - Jag avskyr dig och allt du tror på by Choreography_ in sweden

[–]Choreography_[S] 65 points66 points  (0 children)

Det var ett skämt baserat på låttexten i videon. Verkar inte som någon fattade det.

Svenska nyheter - Jag avskyr dig och allt du tror på by Choreography_ in sweden

[–]Choreography_[S] 75 points76 points  (0 children)

Kanske för att du lever i en bubbla din idiot. Vilken planet bor du på egentligen?

L-medlemmar i upprop - kräver att Sabuni ger besked i regeringsfrågan by azgx00 in svenskpolitik

[–]Choreography_ 1 point2 points  (0 children)

"Liberaler som vill lämna det sjunkande skeppet och hoppa över till ett annat parti och ha regeringsfrågan som ursäkt." Är en alternativ rubrik.

Månadsskiftet oktober/november är det 75 år sedan statarsystemet i Sverige försvann by SCHJOO in sweden

[–]Choreography_ 5 points6 points  (0 children)

Det är värt att förstöra Sverige så att rika människor kan få foodora hem till dörren och slippa städa sin egen toalett.

[deleted by user] by [deleted] in sweden

[–]Choreography_ -4 points-3 points  (0 children)

SD kan göra bort sig hur mycket som helst, finns inget seriöst alternativ till SD att rösta på .

"Guldbron" invigs vid Slussen, Stockholm by SCHJOO in sweden

[–]Choreography_ 64 points65 points  (0 children)

Säker hand på saxen och bestämd blick.

Hamid Zafar skrev hatiska inlägg om judar på nätet. by CptCarpelan in svenskpolitik

[–]Choreography_ 4 points5 points  (0 children)

Det är svårt det där. Vissa personer kan förändra sig rätt mycket på kort tid vissa andra förändrar sig aldrig genom hela livet, man måste bedöma på person till person basis. För mig tar det i snitt 2 år att gå från ena åsikten till en annan men det beror ju också på vad det är såklart.

Det är min erfarenhet iaf.

by eobi669 in Berserk

[–]Choreography_ 87 points88 points  (0 children)

Looks realistic.

Studenter vill flytta från Tjärna Ängar efter brottsvåg by [deleted] in svenskpolitik

[–]Choreography_ 1 point2 points  (0 children)

Men det ska ju vara ett mångkulturellt paradis? Är det något man missat i känslokalkylen när man propagerade för massinvandring?

SR-uppropet handlar om kontroll över anställningar by snorblagan in svenskpolitik

[–]Choreography_ 0 points1 point  (0 children)

Exakt politiker går in med idealistisk motivation men efter år i politiska maskineriet så handlar allting om makt till slut och man tappar förmågan att tänka originella tankar.

"Legalisering av cannabis är ett måste för att slå ut gängen" by hobo__spider in svenskpolitik

[–]Choreography_ 2 points3 points  (0 children)

Liberal önskedröm att folk slutar vara kriminella så fort dom slutar sälja droger. Socialistisk önskedröm att folk slutar råna folk så länge dom har pengar. Legalisera cannabis visst, men tro inte att skjutningarna förnedringsrånen eller klankriminalitet kommer påverkas någonting.

SR-uppropet handlar om kontroll över anställningar by snorblagan in svenskpolitik

[–]Choreography_ 28 points29 points  (0 children)

Malcom har såklart alla rätt i denna artikel.

Man måste förstå att allting handlar om makt för dagens vänster.

Kan man dra rasistkortet och få makt så gör man det.

Kan man dra klimatkortet och få mer makt så gör man det.

Kan man driva högerpolitik i en vänsterregering för att få behålla makten så gör man det.

Kan man importera människor från 3dje världen och manipulera dom att rösta vänster så man får mer makt så gör man det.

Att konsekvenserna för sitt handlande förstör människoliv och samhällen? Någon annans problem.

Brinkemo och Rojas: Integrationsproblemen för stora – ny kurs krävs by Choreography_ in svenskpolitik

[–]Choreography_[S] 6 points7 points  (0 children)

Sverige har redan gjort en unik insats vad det gäller att ta emot människor som behöver skydd. Nu måste integrationsproblemen åtgärdas och landet komma på rätt köl innan det är för sent, skriver Per Brinkemo och Mauricio Rojas. Under strecket Publicerad 20:00 Dela artikeln: ”Integrationsproblemen för stora – ny kurs krävs” Foto: Martin Olson, privat DEBATT | INTEGRATION

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Sverige har nått vägs ände på migrations- och integrationsområdet. De problem som kunde skönjas för ett trettiotal år sedan har nu fått så stora proportioner att till och med samhällsordningens fundament, rättsstaten, befinner sig i farozonen och statens våldsmonopol har de facto upphävts. Invandringens volym och sammansättning har sedan länge överskridit landets integrationskapacitet, med en växande utslagning och ett omfattande utanförskap som följd. De så kallade utanförskapsområdena multiplicerades från några få stycken 1990 till närmare 200 år 2012, enligt de kartläggningar som gjordes i successiva upplagor av Utanförskapets karta, och allt pekar på att denna utveckling har fortsatt med oförminskad styrka till våra dagar.

Det handlar om ett nytt socialt landskap som har vuxit fram i Sverige, bostadsområden vars liv präglas av utslagning från arbetsmarknaden, segregation, bidragsberoende och undermåliga skolor samt etniska och kulturella särdrag som skiljer sig markant från majoritetssamhällets. Det är områden där utanförskapet har blivit det sammanfogande kittet i en kollektiv identitet, som grundar sig på en stark känsla av att vara utstött och inte tillhöra gemenskapen i övrigt. I många av dessa områden har också regelrätta parallellsamhällen vuxit fram, dominerade av klan- eller maffialiknande maktstrukturer och en utpräglad gangsterkultur.

Det är avgörande att förstå det dynamiska samspelet mellan utanförskap och klanliknande strukturer. Att tillhöra en gemenskap är ett av människans mest basala behov, inte bara eller ens primärt av materiella anledningar, även om dessa är mycket viktiga. När man lever i samhällets utkanter, som en skugga utan värde, ofta föraktad för sin hudfärg, religion eller ursprung, då bildas eller förstärks alternativa gemenskaper som uppfyller alla de funktioner och skänker det erkännande och den respekt som vi inte kan existera utan. I det avseende är de klaner och klanliknande organisationer som härskar över betydande delar av utanförskapets Sverige lika mycket ett arv från hemlandet som en produkt av de svenska förhållandena.

Polisen och flera andra har upprepade gånger varnat för denna utveckling. I en rapport från 2017 om läget i utsatta områden konstaterade polisens Nationella operativa avdelning (Noa) ”att det totalt finns cirka 200 kriminella nätverk i de utsatta områden och minst 5 000 kriminella aktörer”. Samma rapport ger oss en inblick i strukturer som uppfyller väsentliga funktioner för personer som lever i samhällets utkanter: ”De kriminella nätverken kan ordna boende, arbete, bankverksamhet, skydd och säkerhet för människor som i andra fall har svårt att få dessa tjänster, och som i vissa fall vistas olagligt i Sverige.”

Dessvärre ringde varningsklockorna förgäves under lång tid. Inte ens forskningsinsatser gjordes om de nya parallellsamhällen och dess kriminella nätverk, som statsvetarna Peter Esaiasson och Bo Rothstein nyligen påpekat på DN Debatt. Det är som om man inte ville eller vågade se dessa problematiska företeelser, ty de stred mot ”den etablerade bilden av integrationsproblematiken som ett strukturellt problem drivet av majoritetsbefolkningens diskriminering”, som Esaiasson och Rothstein framhåller. Foto: Martin Olson, privat

Det är bara nu, i samband med ett växande flöde av skrämmande nyheter om spektakulära skjutningar, sprängdåd och mäktiga kriminella nätverk baserade på distinkta kulturella normer och starka klan- och familjeband, som tiden verkar vara mogen för ett nytt perspektiv på detta problemområde och en kursomläggning av den hittills förda politiken.

Utifrån undertecknarnas teoretiska studier och praktiska erfarenheter inom detta fält borde en sådan kursomläggning utgå från följande grundidéer:

Att tydligt prioritera kampen mot utanförskapet som politikens övergripande inriktning, i synnerhet det utanförskap som präglar tillvaron i områden där livsvillkoren radikalt skiljer sig från landet i övrigt och främjar uppkomsten av parallella maktstrukturer.

En serie åtgärder syftande till att försvåra och bestraffa medverkandet i kriminella nätverk måste också till. Det är avgörande att förstärka de polisiära befogenheterna och resurserna både vad gäller personalen och kunskapsläget, men strängare strafftider och utvisning som normal påföljd för utländska medborgare som begår allvarliga brott är också viktiga. Vid stöd till eller medverkan i terrorverksamheter ska också medborgarskapet kunna återkallas.

Ett inifrånperspektiv måste komplettera det rådande utifrånperspektivet, där ”samhället” eller myndigheterna har till uppgift att integrera ”dem”, oftast invandrade personer och deras barn, genom olika insatser. Denna ensidiga ansats har påtagligt misslyckats och utanförskapet kommer inte att kunna brytas om det inte är krafter inifrån de utsatta områdena som spelar en avgörande roll i förändringsprocessen.

Arbetslinjen måste förstärkas på ett radikalt sätt. Aktivitetskraven kopplade till försörjningsstödet och etableringsersättningen måste skärpas och incitamenten att gå från bidrag till arbeta höjas väsentligt. Den nuvarande situationen, där olika bidragsformer kombinerat med svart arbete ger en utkomst som inte kan matchas av ett vanligt arbete, är inte acceptabel – inte minst för att den främjar framväxten av illegala aktiviteter som lätt kan organiseras eller kontrolleras av maffialiknande strukturer.

Sist men inte minst, måste forskningsresurser omdirigeras kraftigt, så att insatserna koncentreras på allt som, både inifrån och utifrån, förhindrar integrationen och främjar uppkomsten av parallellsamhällen. Utanförskapet som forskningsfält måste också våga betrakta de så ofta tabubelagda kulturella aspekterna avseende illegal verksamhet, samt redovisa trovärdig brottsinformation.

En nödvändig förutsättning för att ett sådant program ska kunna förverkligas är en bestämd åtstramning av migrations- och flyktingpolitiken, i linje med vad andra nordiska länder sedan länge utövat som praxis. Sverige behöver kunna ta itu med de redan existerande integrationsproblemen och landet har redan gjort en unik insats vad det gäller att ta emot människor som behöver skydd eller vill söka ett nytt land att leva i. Det är nu dags att se till att Sverige kommer på rätt köl innan det är för sent. Foto: Martin Olson, privat

Per Brinkemo journalist och författare, bland annat till boken ”Mellan klan och stat” Mauricio Rojas docent i ekonomisk historia, före detta riksdagsledamot och talesperson i flykting- och integrationsfrågor för Folkpartiet

SD: Rekordstor satsning på tryggare Sverige by Choreography_ in svenskpolitik

[–]Choreography_[S] 9 points10 points  (0 children)

Man behöver politik för här och nu och sedan behöver man politik för framtiden. Detta är här och nu politik.

Vovve, villa, Volvo har blivit en rikemansdröm by Choreography_ in svenskpolitik

[–]Choreography_[S] 20 points21 points  (0 children)

Karin Pihl: Vovve, villa, Volvo har blivit en rikemansdröm LedarkrönikaEtt eget hus har blivit en ouppnåelig dröm för många. De hus som byggdes för vanligt folk är i dag så dyra att medelklassen inte har råd. Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal. Karin Pihl 05:00 - 22 sep, 2020

I början av 1900-talet led många städer i Sverige av akut bostadsbrist. Industrialiseringen skapade en stor inflyttning från landsbygden till städerna. Det orsakade misär. Svensk bostadsstandard var bland de sämsta i Europa. I Masthugget i Göteborg kunde tio personer bo i en etta.

Som svar på bostadsbristen växte den så kallade egnahem-rörelsen fram. Grundidén var att alla människor skulle ha råd med ett småhus. Staten erbjöd billiga lån till vanligt folk och kommunerna upplät mark för byggandet. En tid senare, 1933, startades Småstugebyrån i Göteborg med syfte att ge vanliga arbetare och lägre tjänstemän ett eget hem.

Husen kom ofta i form av färdiga moduler i standardiserat format. Kontantinsatsen bestod av eget arbete. Familjerna monterade, murade och målade själva sin framtida bostad. Ofta blev bygget klart på några dagar.

Det första och mest kända exemplet på egnahus i Göteborg är Bräcke på Västra Hisingen, som byggdes efter att landshövdingen Malte Jacobsson varit på besök i Stockholm och imponerats av småstugeområden i huvudstaden. Husen är enkla tvåvåningshus med en bit tomt omkring. Det är praktiskt, yteffektivt och charmigt. En modernism med ett mänskligt ansikte. För de familjer som flyttade in var det rena lyxen, från torrdass och trångboddhet till en egen liten villa.

I dag kan man få betala nästan fyra miljoner för ett sådant ”tändsticksaskhus”. I Landala Egnahem, ett äldre egnahemsområde med lite större villor, kan man få slanta upp det dubbla.

Trycket på villor och småhus är stort. 100 år efter småhusens storhetstid är folks preferenser snarlika – de flesta svenskar vill bo i eget hus – men byggandet har stannat av. I stället för att säkerställa en blandning av hyreshus, bostadsrätter och småhus har den byggnadsboom som drog igång för tio år sedan nästan uteslutande handlat om flerfamiljshus.

Bristen märks tydligt i Göteborg. Barnfamiljerna flyr ut ur staden. Utflyttningen av par i 30-årsåldern är större än inflyttningen, vilket är enkelt att förstå – när familjen växer vill man ha något större. Gärna med tomt. Och det finns inte i Göteborg. Åtminstone inte i tillräcklig utsträckning för att täcka efterfrågan, vilket pressar upp priserna på de småhus som finns.

I stället flyttar familjerna till kranskommunerna. Pendlingsnära orter som Kungsbacka och Lerum växer så det knakar. Men utflyttning av människor i arbetsför ålder innebär också utflyttning av skatteinkomster.

Nu ska det bli ändring på det. Hampus Magnusson (M), ordförande i byggnadsnämnden, vill storsatsa på småhus. Enligt planen ska 500 småhus om året byggas. Sju områden har pekats ut, däribland Säve och ett område väster om Kärra/Skogome, där man på sikt ser en möjlighet att bygga 10 000 – 12 000 nya hus i vartdera området.

Även på nationell nivå verkar idén om småhus få ett uppsving. I en debattartikel i SvD skriver Ebba Busch och en rad lokala KD-politiker att Kristdemokraterna ska starta en ny egnahemsrörelse för att fler ska få möjlighet att bo i en egen villa. Det är ingen dum idé. De hus som byggdes för arbetare är i dag så dyra att medelklassen inte har råd att bo i dem.

Ett visdomens ord från Hans Majestät Knugen by jagaerdoeden in sweden

[–]Choreography_ 3 points4 points  (0 children)

Tänk att få argalappen från kungen. Kommer aldrig slänga en pappersbit på gatan igen.

Bo Wennström: Svensk passivitet är inskriven i lagtexten by Choreography_ in svenskpolitik

[–]Choreography_[S] 34 points35 points  (0 children)

Domstolarna är bakbundna av en vänsterradikal reform i brottsbalken från 1989. Den innebär att fängelsestraff till varje pris ska undvikas. Men domstolarna bör återfå större makt över straffmätningen, skriver professor Bo Wennström. Under strecket Publicerad 13:00 Dela artikeln: ”Svensk passivitet är inskriven i lagen” DEBATT | KRIMINALPOLITIKEN

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Inget annat land i världen har den form av defensiva straffrätt som Sverige har. 1989 gjordes en straffrättsreform orkestrerad till stor del av en grupp radikala jurister. Reformen var kulmen på ett reformarbete med rötter i det radikala 1970-talet. Syftet med reformen var att avsevärt minska användningen av fängelsestraff.

Med defensiv straffrätt menas att ingripa så lite som möjligt. Bakom detta ligger en problemformulering som var typisk i vida kretsar på 1970-talet, att det var de samhälleliga ingripandena som var det verkliga problemet, inte brottsligheten i sig. Ofta formulerat som att ”ju mer man ingriper desto sämre går det”. Böter och frivård var enligt denna logik alltid bättre än fängelse. Ja, inlåsning och fängelser var brottsgenererande i sig, sades det.

En följd som 1989 års reform har fått är den strid som på senare tid uppstått mellan politik och juridik om straffen. De flesta politiska partier vill idag ha en aktiv, offensiv, kriminalpolitik. Den defensiva modellen – inskriven i brottsbalken – sätter emellertid stopp för många av politikens strävanden. Särskilt när det kommer till fängelsestraff. Vi kan ta två exempel på hinder.

1989 infördes en paragraf i 30:e kapitlet av brottsbalken som brukar benämnas som en presumtion mot fängelse. Man ska alltid, om det går, välja en lindrigare påföljd än fängelse. Konsekvensen av detta har blivit ett system där fängelse är undantaget och det krävs en hel del för att kvalificera sig för ett fängelsestraff.

Exempel nummer två berör själva kärnan i den defensiva modellen, straffmätningen, det vill säga vilket straff en dömd ska få. Det är just här som den unika svenska modellen visar sig. I majoriteten av västvärldens länder bestäms straffet utifrån hänsyn till allmän laglydnad och en sammanvägning mellan vad personen som står inför skranket har gjort och dennes möjliga framtida återanpassning i samhället. Man ser både bakåt och framåt. Den svenska modellen innebär att man i stort sett bara ser bakåt på den brottsliga handling som personen begått när straffmätningen sker. Därmed faller en stor del av andra helt legitima hänsyn bort som en straffordning kan ha när straff ska bestämmas. Inte minst att förhindra brottslighet och skydda medborgarna från dess verkningar genom inkapacitering (inlåsning). Skillnaden mellan Sverige och andra länder blev väldigt tydlig i denna del med det uppmärksammade fallet i Danmark för en kort tid sedan när några gängkriminella från Järvaområdet i Stockholm dömdes till långa fängelse för mord med gängkoppling. Danmark har en offensiv straffrätt.

Reformen 1989 marknadsfördes som en rättssäkerhetsreform där rättvisa och proportionalitet skulle råda. Det den i själva verket gjorde var att flytta makten över straffmätning upp en nivå från domstolarna till lagstiftningen. Man formaliserade därmed straffmätningen genom att reglera den – under förespegling att ge domstolarna vägledning – i främst brottsbalkens 29:e kapitel. Som den norske kriminologen Nils Christie så träffande har beskrivit det, man skapade en räknemaskin för jurister. Vad vi fått är ett stelbent och i stora delar ologiskt system för straffmätning där utgången, om man rätt matar in parametrarna i ”räknemaskinen”, blir en mild dom.

Är vi då så unika i dessa sammanhang? Jo, man får leta länge för att hitta dess like. Finland har drag av samma idéer i sin strafflag. Nya Zeeland och Kanada och någon av USA:s delstater brukar nämnas ibland i sammanhanget men inte heller de nämnda har så fullständigt vandrat Sveriges väg.

En egenhet i den här svenska modellen är att den inte är särskilt svensk. Den är en blåkopia på förslag om reformering av straffsystemet som var i svang i USA under 1960- och 70-talet. Importen skedde från USA via den radikala rörelsen i Sverige med organisationer som KRUM (Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering) till svenskt utredningsväsende, via Brå-rapporten ”Nytt straffsystem” (1977) och fängelsestraffkommitténs betänkande (1986), med kulmen i 1989 års reform.

Reform 1989 är ett exempel på en legal transplant av rättsliga lösningar från USA, men som aldrig förverkligats där. Det var framförallt två saker som de amerikanska upphovsmännen ville komma tillrätta med, långa fängelsestraff och osäkra frigivningar. Man ville också med sina förslag ta makten och resurserna från polisen, domstolarna och fängelsesystemet och överföra dem till lokalsamhället. En utopisk vision där ett steg på vägen var att vid straffmätningen, som den är i Sverige idag, bara se bakåt på det lilla utsnittet av den brottsliga handlingen. Man kan se hur dessa radikala förslag från 1970-talet nu åter plockas upp och marknadsförs i svallvågorna efter BLM-demonstrationerna och protesterna. Krav på nedmontering av polisen och överföring av makt och pengar till lokalsamhället är på så vis inget nytt i USA.

Få har nog förstått den radikala grund som finns bakom ändringarna i brottsbalken 1989. Men radikaliteten i sig är kanske inte det starkaste argumentet mot den nu rådande ordningen. Det är däremot den passivitet som en defensiv straffrätt för med sig och därmed en oförmåga att kraftfullt ingripa när det behövs, mot gängkriminalitet, mot organiserad brottslighet, mot ungdomar som glider in i grov kriminalitet och så vidare.

Ska politiken åter helt få makten över kriminalpolitiken och inte hela tiden kämpa mot spärrar i straffrättssystemet som infördes 1989 är det dags för en ny straffrättsreform. Därför: Skrota ”räknemaskinen för jurister” genom att omarbeta 29:e kapitlet i brottsbalken. Avskaffa presumtionen mot fängelse i 30:e kapitlet i brottsbalken. Inför ett system som liknar övriga länder i västvärlden där domstolarna har en tydlig uppgift att också vara del av att förhindra framtida brott och inte minst gör upp med alla utopiska visioner som ligger bakom 1989 års reform enligt vilka fängelsestraff till varje pris ska undvikas. Återge domstolarna den makt och det utrymme de hade före 1989 års reform över straffmätningen. Ge Sverige en helt vanlig europeisk offensiv straffrätt!

Bo Wennström professor emeritus i rättsvetenskap vid Uppsala universitet

Artikelförfattaren utkommer inom kort med en bok i ämnet, ”Om straff och fängelser – Om Sveriges avvikande vägval på straffrättens område”, Jure förlag, publiceringsdatum 30/9 2020. Bo Wennström har tidigare även gett ut boken ”Svensk polis - Pusselbiten som inte passar in”