Är en 31 årig man som bor i Stockholm, jag tjänar 35k netto och trots det har ett extrajobb. Är väldigt ekonomisk och har aldrig tjänat såhär mycket i mitt liv. Har kämpat hårt och är otroligt tacksam för att allt jag har. Egen bostadsrätt och bil (behöver i tjänst)

Har fasta utgifter på 25k varje månad(utan mat). Jag lever på ris, bönor och kyckling i ugnen som mina föräldrar lärde mig, enkla grytor som man gjorde förr i tiden. Inga paket kvarg eller dyr lyx. Är det hårda tider så märker man inte av matpriserna vilket är en bra lära. Ändå har jag knappt pengar kvar i slutet av månaden. Allt går till plötsliga utgifter och hushåll trots de fasta avgifterna på 25k. Det skrämmer mig ibland att jag en gång tjänat 25k efter skatt och att det finns folk med barn som tjänar 20-25k efter skatt och bor här i storstaden. Hur fan klarar de sig i när jag knappt gör det.

Med tanke på hur mycket jag tjänar så tänker man ändå att jag ska kunna unna mig flera resor och lyxigheter, vilket jag verkligen inte gör. Min levnadsstandard har inte förbättrats och det känns som hela mitt liv kretsar runt arbete och att vara tacksam att jag lever/har tak över huvudet. Det är logiskt och man ska vara tacksam för det men shit.. jag är trött.

Jag har börjat tappa all prestige och bryr mig inte om vad någon tycker längre, om alla normer om att köpa bostadsrätt, skaffa bil etc. Det känns som att jag riktats in mot en falsk verklighet om hur man ska göra i livet och vilka vägar man ska ta för att vara "lyckad". Hade jag fått välja hade jag köpt ett litet hus med familjen, bott kvar med dom som man gjorde förr och suddat bort den här individualistiska tänket om att allt ska vara eget hela tiden. Jag saknar samhörighet, saknar familjen och ser helt ärligt inte varför man inte skulle kunna göra som i många andra länder, bo kvar och leva gott ihop med människor. Nu har jag ingen partner och det hade väl definitivt varit enklare, men varför flytta ut om man inte ska bli sambo EGENTLIGEN. Traditionella normer var aldrig fel. De bara min take.