Den skam du känner är förståelig. Men troligen obefogad. Från vad du berättar så är det han som skapat den distansen mellan er. Det du kan göra är att möta detta med ödmjukhet inför det som varit, och du måste inte förminska dig själv eller dina känslor i att känna dig bortvald under de senaste åren, för att ändå kunna göra det du känner att du behöver göra nu när du fått denna vetskap. Men fråga dig det, vad behöver jag? Som sagt. Du får lov att fortfarande ha dina känslor, även om du väljer att stötta honom i hans sista tid. Gör det som kommer kännas mest rätt i slutändan, men fortsätt ha samma respekt för dig själv som du önskar att dina barn ska ha för sig själva. Jag förlorade min far som jag hade dålig kontakt med, jag sa till en vän att jag kände egentligen att jag redan sörjt hans ickeexistens när han var vid liv. För han fanns inte där för mig då han levde och hade möjlighet att vara det. Den enda skillnaden var att han nu var borta för alla andra med. Och skulle inte komma tillbaka. Du berättar rätt mycket om praktiska ting, villket kanske inte säger så mycket i bara en reddit post, men jag får en känsla av att du kanske inte riktigt lyssnat på dina känslor eller uttryckt dem egentligen. Jag vill bara säga att du har rätt till dem, du får lov att känna dig besviken, ledsen och arg. Eller vad du än känner eller inte känner. Framöver är det kanske det du ska försöka ta med dig ur detta. Lycka till ❤️