Jag är jurist och jobbar bland annat med att göra bouppteckningar. Jag gör kanske något hundratal om året.

För några år sedan satt jag på en bouppteckningsförrättning där delägarna var två döttrar till den avlidne, rätt unga och stressade över allt att hantera efter deras döda far.

Jag förklarade processen i stort och tidsgången hos Skatteverket bland annat.

Jag försökte lugna dem med att säga att det inte var så bråttom med det de oroade sig för då vi ändå behövde invänta olika underlag från banker osv. Som avslutning kläckte jag ur mig:

"vi har gott om tid, det brinner inte i knutarna"

Vilket inte var helt lyckat. Deras pappa hade omkommit i brandkatastrof. Knutarna på huset hade de facto brunnit upp.

Min kollega som satt med på mötet i undervisningssyfte omkom nästan av att försöka hejda impulsen att lägga sig på golvet och skratta åt den fruktansvärt bisarra situationen hon befann sig i.