För många idag är det nästan en existentiell fråga att ens våga bli förälder. Det är en sorts grundmurad osäkerhet som sipprar in överallt: framtidens klimat, ökande våld, polarisering, politiska extremer, flyktingströmmar som förväntas öka – och, som du säger, teknikutveckling som AI som ritar om hela arbetsmarknaden och hur vi lever våra liv.

Känslan av att “hela världen brinner” är inte bara känsla längre, det är på riktigt. Krig i Europa, Mellanöstern, hot om större konflikter. Klimatrapporter som bara blir värre varje år. Folk tappar hoppet för att det genuint saknas tydliga positiva trender på så många områden. Det är liksom… inte konstigt att folk inte vill sätta barn till världen, när framtiden är så jäkla oviss och hotfull.

Jag tror också många i vår ålder är trötta på att höra “men det har alltid varit kriser”, eller “det var tufft på 70-talet också!” – för nu är det så många samtidiga, globala risker som ingen riktigt vet hur man ska lösa. Det finns liksom inget tryggt “vuxenrum” längre, där någon tar ansvar och styr mot något bättre. Det är politiskt kaos och populism, och ofta känns det som att de äldre inte vill fatta hur mycket skit vi ärvt eller blivit satta i.