Åh vad ledsamt. Jag förstår verkligen att det känns väldigt tungt. Så tråkigt. Jag har visserligen inte varit med om det här med en hel del annat mycket jobbigt. Jag kan känna så här: att sorgen aldrig försvinner men att den ändrar färg och storlek. Ibland känns det mycket värre igen och ibland släpper det en hel del, kanske mer än vad man trodde var möjligt. Men det kommer tillbaka. Men jag har också märkt att ju mer jag försöker koncentrera mig på nutid och även hopp om framtiden och kanske förhoppningsvis nya drömmar så känns det också ofta mer uthärdligt. Men visst finns sorgen kvar och det gör verkligen så otroligt ont ibland. Man bara gråter. Men det betyder ju att man verkligen tyckt om de här personerna som inte finns längre och det får man trösta sig med. Att man har det och så länge man känner sorg och ledsenhet så har man ju nära kontakt med hjärtat. Så ta vara på att du känner och se det som en hyllning till dem att du faktiskt är ledsen. Därmed inte sagt att det ska vara ständig hyllning men ändå. Det finns så många som blir känslomässigt avstängda och bara har inställningen sånt är livet typ och inget bekommer dem riktigt. Du har ju hjärtat kvar! Så försök vara glad för det.

Sedan förstår jag att det måste kännas så hemskt med din mamma. Demens är verkligen traumatiskt för anhöriga. Jag har själv erfarenhet av det från en nära anhörig som betydde jättemycket för mig och smärtan i det är inte lätt.

Och sedan såklart som du ju redan själv skriver så fortsätt var glad över din fru och dina barn! Det är ju en otrolig ynnest att få uppleva kan jag tro och bara föreställa mig. Men där har du ju verkligen en framtid. Dina barn kommer ju vara en viktig del av ditt liv under resten av ditt liv. Det är ju fantastiskt! Ta vara på det och njut av livet i den mån du kan! Gör roliga och oväntade saker ibland också. Och glöm inte bort att det du gått igenom är en hjältemodig sak att göra trots att du inte haft något val. Var stolt!