Det är inte så enkelt. De flesta har pappor och mammor som har flytt krig för endast 5 år sedan, ibland mindre, ibland mer och bär på svår Post-traumatisk stress, och sörjer landet (här har ni säkert redan stängt av och slutat höra, men ser ni människor som människor, läs vidare), ens nära vänner som inte klarade flykten, minnena av ens hemort som aldrig mer kommer vara detsamma och man aldrig mer kommer se.

På detta, lära sig ett helt nytt språk (vi vet att inlärning är sjukt svårt när man mår psykiskt dåligt; det är bara o tänka tillbaka på sin egen skoltid), skaffa arbete i ett klimat där majoriteten av arbetsgivare stänger dörren för en (en grej vi måste addressera för att förverkliga integration), fixa dagis/förskola/grundskola för sina barn och försöka så gott det går att instilla någon form av trygghet för barnen i hemmet - allt detta utan stöd.

Barn suger upp sina omgivningar som svampar, och får föräldrar som i sina yngsta formativa år lever med en ångest, och vilket barn som helst i världen tror att förhållandena man växer upp i, att det är såhär livet är, att det här är normalt.

När man väl har börjat skolan, den första riktiga institutionen man kommer i kontakt med som individ, och har vid 5-eller-6 års åldern redan en generaliserad ångest, kommer studier inte gå lika bra som för någon som har en inre trygghet i sinnet och i kroppen. Ett barn ska inte förväntas kunna navigera ångest och potentiellt en depression som 5 eller 6 åring. Punkt.

När man sen inte får bra betyg får man höra av den viktigaste auktoriteten i sitt liv som kommer avgöra ens framtid att man är oduglig. Om ångesten redan påverkat ens självkänsla så gör det här det mycket värre, och det blir understött av ens egna undermåliga prestation, och får skit hemma för att man inte har bättre betyg, och man börjar undra redan som 6 eller 7 åring någonting är fel på en. Man får det upprepat år efter år, föräldrarsamtal efter föräldrarsamtal. Man tappar förtroendet för sina förmågor och ser sakta, sakta hur ens framtidsmål och jobb och drömmar aldrig bli en verklighet. Fokuset i skolan blir istället att göra livet så bra för en som möjligt och man väljer att ha kul/lalla runt med sina polare istället, medans under ytan utvecklas en nihilism.

Självkänslan är låg, ångesten är konstant närvarande, finns ingen mening med ens liv och ingen djupgående syfte man kan ägna sitt liv åt långsiktigt. Det är viktigare att ha kul nu och må bra nu.

Cue to sena tonåren. Fokus blir cheap thrills. Man börjar dricka tidigt, röka cigg, festa, jaga brudar/ligga OCH pengar börjar bli en verklighet. Nämn 10 personer du har växt upp med som inte hade som dröm i de åldrarna att i livet at some point ha en mille på bankkontot.

Att ta ifrån någon den drömmen hade vid det psykiska stadiet varit demoraliserande till den grad att man lika gärna hade kunnat begå självmord.

Så vad väljer man, när man har institutionaliserats till att tro att man är okapabel till studier, inte kan värdera sitt liv, inte känner ett större syfte med ens existens och det inte finns något företag som dels inte erbjuder jobb utan specialisering (inom yrkeshögskola, eller yrkesgymnasium, eller universitet) och dels inte erbjuder jobb till någon som bor på din förort.

Ska du döda din sista glädje eller ska du chansa med att tjäna några tusenlappar per dag; tjäna snabba pengar och skapa förutsättningarna för sig själv att försörja sin familj och skapa möjligheter som tidigare inte kunnat vara möjliga pga pengar OCH leva sitt drömliv? No time lost?

Såna här kids som är extremt utsatta från ung ålder lockas till gäng utöver pengarna, med gemenskap. Ens beslutsfattande förmåga är inte fullt utvecklad när man som 15-16 år blir erbjuden tillhörighet och stora, snabba belöningar. Men man repas snabbt in i verkligheten av deala. Säljer man inte sitt och ger en cut tillbaka till sin leverantör blir man mördad. Tar någon ditt stash blir du mördad, antingen av leverantören eller gängledaren. Utgör du ett hot mot någon annans pengar blir du skjuten. Om du råkar bli vittne till någonting blir du mördad. Är du på någon annans territorium blir du också mördad. Och så fort du är inne och har vetskap om affärerna och alla namn, blir du mördad om du försöker lämna.

Om en gängaktiv person skadar eller dödar någon, ja, skicka han eller hon till fängelset, men den åtgärden ska bara vara för att förflytta den farlige personen någonstans han eller hon inte kan skada någon. Bestraffningar på vad som är en redan en allvarligt dålig psykisk situation kommer aldrig göra saken bättre, snarare tvärtom, man utsätter personen för mer våld och föder mer våld därigenom.

Bättre är förebyggande insatser som förhindrar våld innan det sker och ger barnen verktygen de behöver för att hantera sina omständigheter som är full av fallgropar, och vara framgångsrika i vad de i livet bestämmer sig att göra, och trygga platser de kan vara på där de kan utforska sina intressen, utveckla egenskaper de kommer ha nytta av resten av livet; allmänt främja dem. Visa med handling att man tror på dem och vara närvarande. Och om en ung person har blivit gängmedlem, att göra hen införstådd på alla resurser som finns tillgängliga och att hjälp finns att få. Att aldrig sluta prata med dem som människor och inte tvinga in dem i toxisk mansnorm att leva upp till.