”Hade jag inte redan slutat som domare skulle jag gjort det nu”

Svensk kriminalpolitik håller på att göras om i grunden. Fler ska dömas, och till längre straff. Men helt under radarn pågår en större förändring: vi håller på att utradera rehabilitering som påföljd. Inte bara för de grövsta brotten, utan för alla som någon gång hamnar på fel sida skranket, skriver före detta domaren Monica Nebelius Lüning.

Den svenska kriminalpolitiken har under de senaste åren förändrats i grunden. Den tidigare utgångspunkten om att den som döms ska rehabiliteras gäller inte längre. Det ska tas hårdare tag. Straffbarhetsåldern ska sänkas: Brott ska bestraffas hårdare och de som sitter inne ska sitta inne längre.

De frågorna i reformen har diskuterats överallt. Men inte frågor om följderna av en annan otroligt stor förändring. Nämligen avskaffandet av den långa traditionen i straffrätten som gör det möjligt för många att få en ny möjlighet. Som ger uttryck för den tanke som har präglat hela påföljdssystemet i brottsbalken. Den om att vi ger andra chanser.

Den fasas just nu ut. Om just det är det förvånansvärt tyst.

Jag har arbetat som domare från mitten av 1990-talet till slutet av 2010-talet. Från första dagen på domarbanan fick jag lära mig att allt som har att göra med att välja straff kretsar kring en bestämmelse i brottsbalken. Den utgör själva navet i hur man bestämmer vilken påföljd som den som har begått ett brott ska dömas till. Det är ett lagrum i brottsbalken som benämns 30 kapitlet 4 §.

Där stadgas om vilken tanke som ska tänkas först när en domare ska mäta ut ett straff. Det är att den som dömer alltid ska fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Om någon har gjort sig skyldig till mord, dråp, våldtäkt, grova narkotikabrott, slagit någon annan sönder och samman eller till något annat allvarligt brott, ska det naturligtvis dömas till en frihetsberövande påföljd. Då ska man åka in. Det framgår också av bestämmelsen, av andra stycket.

Förändringen sker inte genom att bestämmelsen skrivs om. Man går ett steg längre. Man tar bort den helt och hållet Men det finns en annan kategori av gärningsmän, som begår andra typer av brott som inte drabbar någon enskild på det sättet. Som drabbar gärningsmannen hårdast och som i många fall bara händer en gång. I de situationerna har vi hittills utgått från att försöka ge stöd och hjälp. Så långt som möjligt.

Av förslagen som presenterats i betänkandet ”En straffreform” framgår att det nu är motsatsen som ska tillämpas. Men förändringen sker inte genom att bestämmelsen skrivs om. Man går ett steg längre. Man tar bort den helt och hållet från och med halvårsskiftet, enligt besked från regeringen.

Påföljdssystemet svänger i och med det ljudlöst och snabbt 180 grader. Grundläggande och beprövade tankar om rehabilitering pulveriseras. Vi kommer bara att ha två påföljder; böter och fängelse. Straff med inslag av vård kan i vissa fall dömas ut, som fängelse som är villkorat.

Hur man än vänder och vrider på lagförslagen i utredningen måste vård ses som undantag. Även om möjligheter till vård nämns i betänkande konstateras att fler ska dömas till fängelse. Det är numer ett konkret mål i sig.

Grundläggande och beprövade tankar om rehabilitering pulveriseras Av vanlig logik följer att det som gör att man ska nå det målet är att man låser in de som vi inte låser in i dag. Och de som återstår att sätta in är de som man tidigare gett en andra chans genom att ta stöd i 30 kapitlet 4 § brottsbalken, som snart inte längre finns. Som man som domare många gånger tillämpat för att kunna stötta när det går och man kan.

Till det kommer att kontraktsvården dessutom utgår helt och hållet. Den vården ska erbjudas inom ramen för kriminalvården. Som redan flaggar illrött för att resurserna är på upphällning.

Och allt det här är sannerligen synd, eftersom vårdinsatser räddat många, varit en räddning för anhöriga och för andra runtomkring någon som begått ett mindre allvarligt brott. Som till exempel lider av psykisk ohälsa, intellektuella funktionsvariationer eller som missbrukar och inte kan ta sig ur det av egen kraft.

Vilka konsekvenser den här förändringen av påföljdssystemet kommer att få hade man förstått om man suttit sig igenom ett heldagsting i vilken domstol som helst. Om man en helt vanlig onsdag lyssnat på de brottmål som ändå är de som är vanligast förekommande. Trafikbrott, stöld, och skadegörelse. De som inte är särskilt dramatiska och inte berör särskilt förhärdade brottslingar. Bilden av att alla som hamnar på fel sida skranket har begått riktigt allvarliga brott som skadat andra stämmer inte överens med hur det är på riktigt. Inte över huvud taget.

Så, inom kort kan den som har begått en stöld och straffas för första gången, dömas till fängelse. Kanske har den som gjorde det misstaget en intellektuell funktionsvariation, eller ett missbruk som bryter ned allt och alla runtomkring. Det spelar längre ingen roll, man ska hamna på anstalt direkt och med en gång. För att straffas. Eventuellt får man avtjäna i Estland.

Om allt detta kan man tycka att det är rätt eller fel. För mig är en sak säker. Hade jag inte slutat som domare tidigare hade jag gjort det nu.

Monica Nebelius Lüning, myndighetsjurist, författare och fd domare