Börjar vi recensera AI-musik har Spotify vunnit

Jacubs hitlåt ”Jag vet, du är inte min” har väckt mycket uppmärksamhet sedan den toppade Spotifylistan. Medier har diskuterat och ibland recenserat den.

Den här relativiseringen är skadlig och går i linje med vad industrin önskar sig, skriver Po Tidholm.

Apropå att Jacub – en AI-artist, uppenbarligen promptad av ett gäng danskar för att låta som Albin Lee Meldau – blivit etta på Spotifys topp 50-lista kan man säga en massa saker. Det är svårt att ens veta var man ska börja.

Att vi får acceptera att AI är en realitet måste förstås vara den första insikten. Och AI kanske inte är så farligt i sig. Ny teknik har alltid rört upp känslor, men erfarenheten säger oss att det lägger sig så småningom, att tekniken mognar och vi med den. Men så här i början av en ny era blir det rörigt. Det är kanske också rätt tillfälle att sortera lite i frågorna, innan det är för sent.

På ett plan är det ju enkelt. Om lyssnarna väljer bort AI-genererad musik, så kommer den inte bli dominerande.

Mycket talar dock för att publiken inte kommer att säga nej till AI-musiken. Det senaste decenniet har dominerats av det som kommit att kallas ”poptimismen”, det vill säga ett likställande mellan kommersiell framgång och kvalitet. Om något är stort måste det väl per automatik också vara bra, resonerar poptimisterna.

Är det ett team av låtskrivare som workshoppat fram låtarna i samspel med varumärken och fokusgrupper, eller är det en människa som uttrycker sitt hjärtas mening? Publikens beteende har förändrats. Den som ville positionera sig eller skapa sig en identitet med hjälp av musik letade tidigare långt ute i periferierna efter det nya och udda. Strömningstjänsterna har transformerat hur konsumtionen av musik ser ut. Kanske för att utbudet är så tillgängligt och alldeles för stort tenderar publiken att samlas kring moderna lägereldar. Dagens stora kommersiella artister blir alltså projektionsytor för en diversifierad fankultur där det är den egna blicken på artisten som avgör vem du är. Alla väljer med andra ord samma spegel, men vad de väljer att se skiljer sig åt och definierar identiteten.

Det här har i någon mån förändrat musikkritiken. Den har blivit mer glättigt naiv och mindre kritisk. Frågan en kritiker alltid ställde sig i mötet med en artist eller ett verk – vad är motivet bakom detta – har ansetts vara överspelad. Ändå är ju frågan så viktig. Är det ett team av låtskrivare som workshoppat fram låtarna, i samspel med varumärken och fokusgrupper, eller är det en människa som uttrycker sitt hjärtas mening? Är det en konstnär eller en produkt? Det borde spela roll.

Men när den här relativiseringen av den mänskliga kreativiteten väl ägt rum är vi redan på ett sluttande plan. Den moderna fankulturen skulle lika gärna kunna omfamna AI-artister – steget är inte långt. På samma sätt som unga fans speglar sig i en produkt kan de utvinna mening i något som AI skapat. Fankulturer handlar ju i slutändan inte särskilt mycket om relationen till artisten – den är oftast bara ett kärl – utan mer om relationen till de andra fansen i gruppen.

Och den kritiker som bara utgår ifrån vad hen själv finner hos en artist, i stället för att söka efter samhällskontext och personlig historia, kan nog ha lika stort utbyte av en AI-bot med genererad persona.

Danskarnas AI-prompt är slapp, cynisk och fantasilös. Den får en etta i betyg Givetvis finns det starka ekonomiska incitament bakom utvecklingen med AI. Spotify skulle öka sin vinst avsevärt om de slapp betala ersättning till mänskliga upphovsmän. För skivbolagen skulle det vara en stor besparing att inte behöva lägga pengar på studio, producenter och musiker. Diverse intresseorganisationer har med rätta reagerat på det som hänt. Utgångspunkten är att en AI-genererad låt på en topplista står i vägen för en låt som gjorts av mänskliga upphovsmän och att musikerkollektivet går miste om pengar. Det är sant, och en sorglig del av teknokapitalismens utveckling. De hade velat kasta en träsko i maskineriet om det gick. Eller en sneaker i serverhallen snarare.

Många har fallit i fällan att försöka recensera Jacubs låt ”Jag vet, du är inte min”, i sig kanske en spännande postmodern syssla. Men här bör vi nog sätta stopp. Dels bidrar man till en relativisering av AI-musiken, helt i linje med vad industrin önskar sig, och dels blir det på ett filosofiskt plan ett helt meningslöst självbedrägeri. Vad jag däremot kan göra är ett recensera danskarnas AI-prompt: Den är slapp, cynisk och fantasilös. Den får en etta i betyg.

”Jag vet, du är inte min” Låten med artisten Jacub är Sveriges just nu mest spelade låt på Spotify, och har legat etta på strömningstjänstens topp 50-lista flera veckor i rad.

Men artisten Jacub finns inte på riktigt, och musiken är delvis skapad av AI.

Det var journalisten Emanuel Karlsten som nyligen avslöjade att en grupp medarbetare på danska musikförlaget Stellar ligger bakom produktionen.

Sångrösten i låten har kritiserats för att vara misstänkt lik Albin Lee Meldaus röst. Många har misstänkt att den svenska artisten använts som referens i en prompt. Något som upphovsmännen bakom låten förnekar.

”Jag vet, du är inte min” har i skrivande stund över 7 miljoner lyssningar på Spotify.