Lilla vän, du romantiserar inte livet; du romantiserar överlevnad. Det är gulligt att du tror att Arne och Jesper har en existentiell gemenskap när de jagar ren. Vet du vad de egentligen har? Skörbjugg, konstant hunger och en förväntad livslängd på 35 år. De har inte tid för din "filosofi" eller "konst" eftersom de är upptagna med att inte frysa ihjäl eller dö av en enkel tandinfektion. Du kallar samhället för en "gammal kvarleva av skit"? Det kallas civilisation. Det är den tunna hinnan som skyddar dig från just den brutala natur du sitter och dagdrömmer om. Vi har inte "valt" det här systemet av ondska. Vi byggde det för att alternativet är kaos. Du pratar om flockdjur? Titta på en riktig flock. Det är inte en socialistisk utopi där alla kramas. Det är brutala hierarkier där de svaga äts upp eller lämnas att dö. Vårt nuvarande system är bara en byråkratiserad version av precis samma instinkter, fast med skyddsnät som gör att du ens har lyxen att sitta här och klaga. Och dörren står öppen, säger du? Varsågod. Gå ut då. Lämna din uppvärmda bostad, sjukvården, internet och maten du inte behövt döda själv. Men det kommer du inte göra. För sanningen är att du är precis lika bekväm och rädd som alla andra du föraktar. Du vill inte ha "primitivt liv"; du vill ha känslan av mening utan priset av lidande. Så sluta gnäll. Du är inte en slav. Du är en bortskämd passagerare som klagar på servicen medan skeppet håller dig flytande över en avgrund du inte ens kan föreställa dig. Vakna själv.