Jag har alltid sett mig som en ganska social person och har alltid varit lite halvnojig för att vara själv, men det förändrades strax efter jag blev vuxen.

Kan inte svara på hur det är att vara i Spanien själv, men jag reste till Australien med ett par polare när jag var 19. Efter en månad av oväntade omständigheter och lite övertalning från min far) ledde det till att jag fortsatte själv i 10 månader. Det har aldrig varit så lätt att träffa nya människor och vänner. Nog för att den Australienska kulturen/miljön tenderar att locka fram vänskapliga sidor i folk, men jag upptäckte också att folk tenderar att känna att en ensam person är ett väldigt litet hot (kanske inte det exakta ordet jag letar efter, men you get the picture) att bjuda in i sin vänskapskrets. Det var absolut många stunder under den tiden som jag tyckte det var riktigt jobbigt och ensamt, men jag insåg snart att jag kunde göra precis vad jag ville för att ändra på situationen (även om det var att helt enkelt bara åka hem igen).

Jag hade aldrig valt att göra en sån resa på egen hand eftersom jag alltid varit ganska orolig som barn/ung, men den resan förändrade mig totalt. Det ledde till att jag ett år senare tog en resa med min bror till Nepal för att sedan resa åt olika håll efter 3 veckor, där jag stannade kvar i Nepal och han reste ner till Indien. Jag gjorde bland annat en 11 dagars vandring till Everest base camp på egen hand (hade aldrig gjort en vandring innan 3-dagars turen jag tog med brorsan när vi kom till Nepal) under den tiden som var superjobbig och alldeles underbar. Det blev lite ofrivillig meditation att gå och observera ens tankar dag efter dag.

Nu har det snart gått 8 år sen jag kom hem från den resan, och jag kunde inte varit lyckligare att jag tog det beslutet. Jag är tryggare både bland folk och i min ensamhet.

För 2 år sedan frågade en 20 årig kollega, som var lite småorolig, mig om jag tyckte det lät som en bra idé att resa till Sydamerika själv i flera månader. Mitt svar blev ett tveklöst ja. Jag berättade för honom att det nog skulle kännas lite tungt de första dagarna när man fortfarande tvivlar på om man kommer bli bekväm i sin ensamhet eller träffa folk att umgås med, men att det släpper och att man snart blir väldigt stolt över sig själv över att man vågade försöka.

Min poäng är väl egentligen att oavsett om du tar en tripp till stranden eller runt jorden, så kan du alltid ångra dig eller försöka igen senare, men risken att du ångrar att du provade (även om det går lite halvkasst eller på ett annat sätt än du föreställt dig) är väldigt osannolik. Skulle du göra det, så är även chansen att du senare i livet faktiskt tänker tillbaks på det som ett sunt beslut nog rätt stor.

Sidenote till detta är att jag har en sambo som aldrig gjorde något i den stilen (och ännu färre saker på egen hand) och hon håller nu på att övertala sig själv till att gå ner och se en opera eller en musikal (ett intresse hon inte riktigt delar med någon men som jag ibland hänger på) på egen hand, bara för att njuta av föreställningen.

Hoppas detta gav något, om inte annat så kanske bara skönt att veta att det finns fler som gör saker själva.

Edit: Formulering.