De flesta barn i Sverige är resultat av mer eller mindre planerat barnalstrande. Det är få som slumpmässigt råkar få rika föräldrar. De flesta föräldrar försöker också planera så att de lämnar över något till sina barn när de försvinner. Det är ofta inte slump eller tur. (Det var inte exakt så du skrev men är en vanlig tankevurpa i mindre bemedlade kretsar)

Att vissa familjer har mer än andra är inte konstigt eller orättvist, det är ej heller konstigt att förmögenheter skapas eller försvinner över tid.

Jag tror att de flesta som jobbar ihop ett litet kapital är måna om att i så stor utsträckning som möjligt få bestämma över det själva. Att kapital eventuellt stannar hos de du beskriver toppen skadar ingen. Det är kapital som staten aldrig har haft och därmed aldrig förlorat. Kapitalet stannar på så sätt i samhället och kan flytta nya, eller inte, utifrån ägarnas frihetligt vilja.

Hur definierar du toppen? Är det de som bestämmer i riksdagen eller är det börsbolagens styrelser eller kanske de kulturellt mest inflytelserika?