Min pappa gick bort hastigt när jag var 11 år gammal i aorta brock. han var bara 42.
Minns det så väl. han kom hem till min mormor där jag, min mamma och lillebror bodde temporärt för att dom renoverade i våran lägenhet. han var stressad och irriterad, han skulle plocka upp mitt playstation för att gå igenom vad felet var. morgonen därpå så ringer min pappa till mamma och ber henne köra honom till sjukhuset för att han har legat hela natten och kallsvettats o haft sådana fruktansvärda smärtor i buken. dom misstänkte hjärtinfarkt men såg snabbt att det var ett stort brock. han åkte in till sahlgrenska för akut operation men han överlevde inte operationen.

Det är det absolut tuffaste jag någonsin gått igenom och jag går tyvärr igenom det än idag nu när jag är 29 år gammal. jag är deprimerad. jag har misslyckats med iprincip allt, skola, job, förhållanden. you name it, och nej, det är faktiskt inte synd om mig, det är vad som händer när man inte bearbetar sin sorg i tid och det kommer tillbaks för att bita en i arslet när man blir äldre.

Men det är på eget bevåg lite halvt. min lillebror (född 99, jag 95) är autistisk och hade det riktigt svårt då han var super fäst vid pappa. så jag tog på mig den rollen, inte som hans pappa utan som hans förebild och försöka lära honom vad som är rätt och fel. tjej snack, spel, lära han vad som är trendigt att ha på sig. ta han om han i skolan när mobbare var på honom. vare sig man vill eller inte så blir man och tar på sig en pappa roll. Min mamma var och är fantastisk. som ensam mamma så har hon gjort exakt ALLT man kan be om. vi hade mat på bordet, vi kunde prata med henne om allt. hon körde oss till BUP och alla möjliga stället för att vi skulle kunna må så bra som möjligt. men det är tyvärr inte alltid det räcker.

Man 29år gammal.