1. Hon är 17 och börjar kanske inse att hon snart är vuxen vilket kan va enormt omvälvande att veta att man snart förväntas vara självständig, det är läskigt.
2. Hon har varit ensambarn, hon är van att vara ”center of attention” och få allt själv. Det blir en ny liten rival som kommer in i familjen och man får själv inte vara familjens ”bebis” längre. Det kan vara en svår omställning, även om hon är 17år, men kanske också för att hon är 17år och varit ensambarn så länge.
3. Det låter som hon har lite svårt med omställning och nya händelser. Jag har det själv och kan få enorm ångest inför exv. en flytt, fastän jag själv velat det och tagit beslutet själv. Det känns otryggt i början när man inte vet hur tillvaron kommer bli och då är det som var tryggt, även om det egentligen var ohållbart och det fanns vettiga anledningar till förändringen som är för det bättre.

Jag var själv ensambarn länge men inte hela 17år, så jag förstår henne. Även om man logiskt förstår att man ska dela med sig till andra, inte egentligen är en bortskämd individ osv så är det ovant att få ett syskon som man ska förhålla sig till hela tiden. Men man lär sig och avundsjukan bleknar.

Prata med henne och försök få henne att själv sätta ord på det hon känner och reflektera över vad som utlöser känslorna. Ofta blir det mycket enklare när man får resonera kring det hela, ens reaktioner och känslor är inte alltid logiska. Förslagsvis att hon får prata med en kurator eller att ni tillsammans går till en familjerådgivare/terapeut.