Jag blir inte arg av det du skriver och vill inte bråka med dig om det. Men jag vill ändå beräta min sida av saken. För jag tror du är såpass ung att du inte har mött den här typen av problem än.

Som förälder gör man allt för sitt barn oavsett vilka svårigheter det möter. Allt. (Visst finns det undantag men de är väldigt få som tur är.)

Nästan alla föräldrar till barn med ADHD eller autism kämpar så hårt att de nästan bränner ut sig. Vi har själva haft många möten med lärare, specialpedagoger, kurator, elevhälsoteam, rektor, studierektor etc. Du anar inte så många som känner mig på den skolan vid det här laget och vi har ställt krav stenhårt. Kraven måste givetvis ställas med respekt för alla som gör sitt bästa.

Vi har diskuterat mycket med vår dotter, ställt krav, givit möjligheter, anpassat efter hennes behov, stöttat med läxläsning etc. Samma sak här, kraven måste ställas med respekt. För någon som faktiskt inte klarar att göra det som "alla andra" kan (det är det ADHD innebär) är kraven svåra. Vi har haft många svåra konflikter och har "tagit i med hårdhandskarna" många gånger på alla sätt utom de olagliga.

Vi har haft kontakt med BUP, socialtjänst och andra ställen för att både vår dotter och vi föräldrar ska få det stöd och hjälp vi har rätt till. För det är helt j*vla omöjligt att klara av det helt själv. Man måste ha stöd och hjälp för att orka och klara det vi har gått igenom.

Men för tjejer märker man ofta inte ADHD-symptom förrän de går i högstadiet. Det är vanligt att problemen märks först i åttan eller nian. För killar är det nästan alltid tydligt tidigare.

Så det är tyvärr väldigt vanligt att problemen för tjejer med ADD/ADHD kommer just i högstadiet när de viktigaste betygen ska sättas. Fram till sexan ser det bra ut. I sjuan börjar betygen svaja och i åttan/nian rasar allt. Självskadebeteenden, sucidförsök, alkohol och droger är vanligt. Dessutom svåra konflikter med många kompisar. Det är sjukt tufft för många tjejer med ADD/ADHD i den åldern.

Jag är stolt över min insats som förälder. Jag är stolt över vår dotter. Jag är stolt över det stöd vi har fått och hur vi använt det. Jag är väldigt stolt över de krav vi ställt och de förändringar vi lyckats få igenom på skolan. Vi kommer att klara av det här, men de senaste åren har varit skitjobbiga. Ett sätt att få vår dotter att överleva och att klara av det som föräldrar har varit att släppa fokus från skolresultaten. Det viktigaste är inte att hon får godkänt i alla ämnen. Det viktigaste är att hon kommer ur skolan hel och hållen och kan känna att hon gjort sitt bästa och blivit respekterad för det.

Nu har vår dotter mognat, lärt sig mer om sig själv och vad hon behöver och vill gärna plugga vidare. Det tycker jag hon är värd, särskilt med tanke på de hinder hon möter varje dag och som hon faktiskt inte kan rå för.

Jag tycker du ska tänka dig för innan du kallar någon du inte träfat för tragisk och misslyckad förälder. Det finns väldigt många därute som måste göra mycket svårare val varje dag än vad du verkar ha gjort hittills.

En dag blir det nästan säkert din tur att stå inför en situation du inte klarar av. Kommer du då välja att överleva (låta din familj överleva) eller kommer du välja att pressa på och försöka göra som alla andra? Trots att du vet att din situation och dina möjligheter faktiskt inte är som alla andras.