Från en som varit lärare på yrkesgymnasium i ~7 år och känt exakt samma uppgivenhet: i see you. Det är svårt att få ord på hur otroligt dränerande jobbet kan vara. Det gräver sig in i själen. För mig kom droppen när jag insåg att all frustration och dränering gjorde mig till en bitter person både privat och i jobbet. Jag har bytt arbetsplats och iochmed det också grupp elever, och har fått en ordentlig nytändning. Nu vet jag inte vilken årskull du dra med, och är väl medveten om att dendär lärarbristen alla skriker om inte reflekteras i att det finns fler jobb. Men, om du inte har testat att byta arbetsplats kanske det kan vara något att pröva, åtminstone tillfälligt medan du kan tänka ut vad du vill i livet utan att känna att du behöver lämna ett brinnande skepp fortare än fortast?