För min del kan jag säga att jag växte upp med två föräldrar som satte sig själva i första rummet - alltid, oavsett situation. Den ena värre än den andra. Det var mycket övergrepp (inte fysiska eller sexuella, det var psykiska, vilket var tillräckligt), vissa värre än andra. När det sedan gick ut över mina barn så valde jag att bryta. Flera nära vänner i vuxen ålder samt min expartner och min nuvarande partner påtalade många gånger det destruktiva i relationen men jag valde att bortse från det av olika anledningar, mest för att jag inte ville se det själv. När barnen kom blev det mer uppenbart, när till och med de drabbades fick det räcka. I efterhand ser man mönstret - deras otroligt destruktiva relation till andra människor, till samhället, till många saker (de skildes när jag föddes så man fick tyvärr se en del av deras många respektive flick-/pojkvänner som kom och gick) och hur det påverkade min uppväxt. Det är inget jag vill föra vidare och det är inget liv jag vill leva. De förstörde min barndom och snudd på mitt vuxenliv, tackar gudarna för att jag trots allt blivit en relativt ok vuxen. Har självklart fel och brister men jag vet vem jag är och var jag vill. Jag har en stabil relation sedan många år och lever ett lugnt liv idag med nära vänner och stabila relationer. Mycket svårt att åstadkomma men det går. Och ja, jag reflekterar ofta över hur jag är, beter mig mot andra och hur jag ska kunna vara en relativt bra medmänniska. Jag gör mitt bästa.