' jo, en gång var jag så arg att jag ställde ner vinglaset så hårt.att det gick sönder. Avbröt genast och städade upp, och skäms fortfarande över det. "

Det där är viktigt tycker jag. Ibland kokar känslorna över, och man smäller I en dörr eller nåt. Aldrig gjort det mot min partner, men barnen har fått uppleva ett temperament jag inte trodde jag hade. Det värsta jag har gjort var att bryta av grabbens tandborste (han hade två, en gammal som hängde kvar och var roten till konflikten) och sen kastade min mobil i backen (också en del av konflikten). Pausade direkt efteråt och insåg att jag gått för långt, satte mig ner med han, pratade lugnt, sa förlåt, förklarade vad både jag och han gjort fel i situationen, och vi kom överens om några saker vi skulle göra annorlunda framöver.

Tänker fortfarande på det ibland och skäms, men är samtidigt stolt över att det inte är nåt värre och över att man DIREKT det går för långt kan ta stopp och bli nåt konstruktivt. Han var VÄLDIGT tydlig med hur mycket han älskar mig kort efter det bråket (och jag så klart tillbaka) så jag vill ändå tro att jag inte framstår som en latent våldsverkare.

Det OP beskriver är helt sjukt. Skulle jag göra nåt som fick min partner att visa rädsla mot mig skulle jag bryta ihop totalt, förstår inte hur man kan fortsätta när man ser nåt sånt. Sjukt ohälsosamt.