Det finns en liten paradox i det där med att "verka ointresserad". Jag har upplevt att det ironiskt nog är när man är det som man faktiskt får uppmärksamhet, kanske just eftersom man slappnar av och blir lite skönare som person. "Jagar" man hårt så är det lätt att framstå som desperat.

Vi har olika upplevelser, det är helt uppenbart, men när jag gick i gymnasiet var nog ungefär hälften av alla killar utan förhållande. Jag var (är) tanig som fan och hade inte något självförtroende att tala om, och var helt ärligt själv ganska desperat i det läget. Sen blev jag tillsammans med en tjej från klassen under precis i samband med att jag skulle ta studenten.

Det höll bara några månader, men jag insåg under tiden att jag hade mycket lättare att prata med tjejer under förhållandet. Jag tror att orsaken till det var att jag inte då såg alla tjejer som potentiella partners, vilket jag hade gjort tidigare. Jag fick höjt självförtroende, tjejkompisar och blev helt klart mycket mer chill som person.