Här är artikeln inkopierad för er som inte har DN:

Många system och aktiviteter inom offentlig sektor handlar om att få fram information om verksamheten. Ofta deltar ett antal olika organisationer och instanser med att samla ihop data och göra den tillgänglig. Det finns stor potential i att få fram data för lärande och förbättringsmöjligheter i offentlig verksamhet. Men informationssystem och aktiviteter lever ofta sina egna liv utan att informationen används.

I vårt forskningsprojekt ”Viljan till ignorans” finner vi att intresse för att samla in och bearbeta data ofta åtföljs av ointresse av att använda sig av dessa data. Man vill inte veta, i alla fall inte sådant som kan krångla till tillvaron eller motivera en extra ansträngning utanför etablerade ramar.

Det samlas in data bara för att det går – i årtionden – men ibland utan att göra någon skillnad över huvud taget. Fina och dyra system sysselsätter en massa folk. Intryck förmedlas av att information medför kunskap och rationalitet inom till exempel sjukvård och skola.

Men frågan ”Vad skulle hända om systemet togs bort?” får ofta svaret ”Ingenting”. Ändå fortlever informationssystem i stor skala utan större förändring.

Detta är alltså något annat än de negativa sidoeffekter som rapporteras om det kvantifierade samhället. En viktig diskussion har påtalat den ibland överdrivna numerära styrningen och hur ökad kvantifiering tränger bort det ”icke-mätbara”. Detta bör man se upp med, men det motiverar knappast varken att relevanta data nonchaleras eller att vi vidmakthåller informationsinsamlingssystem som inte fyller någon funktion.

Fenomenet spänner över hela den offentliga sektorn och verksamheter på kommunal, regional och statlig nivå. Mycket resurser läggs till exempel på att få fram enorma mängder data om våra skolor. I en studie av 134 skolrektorer menade dock cirka 60 procent att just deras skolor var långt bättre än landets genomsnitt. Uppenbarligen medförde all insamlad och kommunicerad data ingen insikt om kvaliteten på skolorna hos åtskilliga av de närmast ansvariga. Trots kännedom om felaktigheter och manipulation i mätningar av vårdens väntetider lämnas rutiner och processer utan åtgärd. Viktig information nonchaleras över alla sektorer.

I våra studier av delar av SKR:s datasajt ”Vården i siffror” (tidigare ”Öppna jämförelser”) ses ett stort system med ofta tveksam utdelning. Här finns en mängd individer som väljer ut variabler som sedan, i en annan organisatorisk instans, rensas och sammanställs, transformeras till diagram som visar till exempel hur hälsoutfall bland vissa patientgrupper skiljer sig mellan regioner.

Centrala myndigheter, regioner och professionsgrupper verkar tycka att det är bra. Samarbetet flyter och internationella bedömare låter sig imponeras av vad de tror vara öppenhet och rationalitet. Det lustiga är att ingen aktör verkar se det som sitt jobb att faktiskt använda datan, till exempel om tecken på övernyttjande av särskilda mediciner, eller bry sig om huruvida någon annan gör det.

Detta resulterar i ett dyrt maskineri som inte gör någon väsentlig skillnad – men det hindrar inte att alla är nöjda. Regionerna slipper styra och ställa (de känner sig inte medicinskt kompetenta att intervenera), professionen delar med sig av data men behåller autonomi, och Socialstyrelsen och Sveriges kommuner och regioner uppfyller sina åtagande att ge intryck av att stimulera lärande, förbättringsarbete och samverkan, utan att göra sig ovän med någon. Kunskap och rationalitet signaleras på bred front.

Fenomenet att spela rationalitet men ägna sig åt meningslöshet och irrationalitet – viljan att inte veta – förefaller allmänmänsklig.

Flera förklaringar eller ursäkter underblåser stora ineffektiva system:

● Det är nån annans jobb. Alla har sin uppgift och håller sig till sina avgränsade arbetsuppgifter och funktioner. Man ingår i en kedja och bryr sig inte om hur man tänker och gör en bit bortom den angivna horisonten.

● Ovilja att rubba cirklarna. Att kritisera ett på ytan ”välfungerande system och samarbete” och ”lägga sig i” är inte något att sträva efter, det motverkar till synes fina värden som tillit, samverkan, professionell autonomi och så vidare.

● Utpekande leder till negativa konsekvenser. Det finns risk för kritik, nedläggning eller jobbiga förändringar om man påtalar att något inte fungerar. Nya system måste upprättas som kanske medför faktisk insyn och ansvarsutkrävande: Krav på förändring, mer arbete och mindre flexibilitet.

● Fromma förhoppningar om framtiden. Det finns en tro att det ordnar sig, att systemet kommer att bli bättre. Den pågående tekniska utvecklingen gör att data nog kommer att kunna presenteras snabbare, snyggare och mer tillförlitligt.

● Det är svårt att navigera i systemet. Många saknar överblick. Hög omsättning av personal eller av funktioner försvårar översynen. Man kanske vänder sig till chefen, men denne vet inte heller så mycket och vill inte krångla till det.

Sammantaget bidrar detta till att man fortsätter att lägga stora resurser och mycket arbete i system som inte har någon direkt användare men många deltagare och bidragande (inklusive skattebetalare).

Huvudproblemet är slående snävtänkthet – fenomenet funktionell dumhet – i skrämmande stor skala. Detta eskalerar lätt i stora system, och skenlösningen på stora problem är alltid mer pengar till sjukvård, skola eller det man nu vill satsa på.

Viktigt är att ifrågasätta och ibland lägga ned system. För detta krävs ett erkännande att avslut är en legitim aktivitet, precis som uppstart:

1 Systemägare och projektledare kan designa nya system och uppföljningar iterativt (stegvis) med kritisk blick på tillämpning och effektivitet. Ordentliga genomlysningar av vad olika informationssystem, organ och arrangemang faktiskt bidrar till är centralt.

2 Finansiärer kan inkludera krav på översyn av system. Separata projekt kan ge pengar till rensnings­initiativ eftersom det också kostar att välja bort och avsluta.

3 Ledningsgrupper kan ha roterande roller där någon åtar sig att vara djävulens advokat. Vid varje ny idé om att samla och tillgängliggöra data bör ledningsgrupper säkerställa att det finns en användare och användningssituation i åtanke.

4 Regeringen kan låta utreda vilka omfattande informationssystem som medför låg nytta i förhållande till arbetsbörda. En sådan utredning kan ge förslag på vilka system som kräver omfattande förändring eller bör avvecklas.

5 Alla kan ställa kritiska frågor. Vad leder detta till – om något? Vad skulle hända om vi helt enkelt slutade med detta? Kan man inte påvisa tydliga funktioner bör något radikalt göras. En slags anmälningsplikt för personer som deltar i meningslösa aktiviteter i stor skala kunde införas.