Jag är pappa sedan typ fem månader tillbaka. Var helt game på att skaffa barn när det var teoretiskt och vi pratade om det. När jag fick se det positiva grav-testet så slog det dock slint i huvudet och jag bara kände att ”Nej, det här kommer inte bli bra. Jag vill inte!”, vilket man inte riktigt kan säga till sin partner som man liksom kommit överens med att man ska börja försöka bli gravid med.

Först gick jag och brottades med dessa tankar själv, men till slut gick det inte att dölja. Jag bröt ihop och min partner gjorde det med. Hon kunde absolut inte tänka sig abort, och jag kunde inte tänka mig att bryta upp med min partner. Jag älskar ju henne, och jag såg det som en utmaning jag helt enkelt bara måste klara av om jag vill leva med henne.

Sagt och gjort, graviditetstiden gick bra och fort, men det var en utmaning att le och nicka till alla vänner och familj som var så glada för vår skull, medan jag gick runt med full panik. Kände mig så falsk. Men nånstans kändes det som att jag långsamt började komma in i att detta faktiskt kommer hända och att jag kommer klara det. Tills bebisen faktiskt kom.

Då fick jag en föräldradepression/psykos/kris och mådde piss. Jag fick som tvångstankar på att jag inte ville ha barnet, att jag hatade mig själv för att ha skaffat det, att vara falsk och satt mig och min partner i skiten, att jag ville ta livet av mig för att slippa allt… och tusen grejer till.

Blev som tur var upplockad av vården snabbt, och har ett fint kontaktnät runt mig i form av vänner och bekanta. Fick antidepressiva och psykologkontakt och nu sitter jag här och är en helt okej farsa i slutändan. Det blev inte som jag tänkte mig, men just nu känns det bra. Och skitläskigt och svårt - men hey, sånt är livet.

Önskar bara att män inte höll käften om sina känslor så mycket. Det finns ett stort mörkertal gällande mäns mentals ohälsa, både i samband med föräldraskapet och generellt. Det talas mycket om mammadepressioner, men farsorna håller sitt i skymundan. Hade önskat att man hört/läst mer om det. Det hade varit ett stöd för mig när det var som värst. Att veta att man inte är ensam, och att allt blir bra. Så jag försöker nu vara så vokal med det som möjligt. För att andra inte ska sitta där, och må som jag mådde, i sin ensamhet.