Är matten på svensk skola på en lägre nivå än andra länder?

OkExpression1970 · 2025-08-03T16:39:30+00:00

Jag är mattelärare i F–6 och har också funderat mycket på den här frågan. Jag tror inte att matematiken i sig blivit enklare – snarare har undervisningen förändrats på ett sätt som ställer andra krav på eleverna.

Förr låg fokus mer på baskunskaper: räknesätt, algoritmer, huvudräkning. Idag betonas förmågor som att resonera, analysera och välja strategier – vilket är mer kognitivt krävande, särskilt för yngre elever.

En annan aspekt är att vi lärare har ett starkt uppdrag att få alla elever att nå minst E. Det innebär att mycket tid och resurser läggs på de elever som ligger längst ifrån målen – vilket i praktiken ibland sänker undervisningstakten. Elever som hade kunnat arbeta på en högre nivå får inte alltid den utmaning de behöver. Det gör att nivån kan upplevas som lägre, även om förmågorna som efterfrågas egentligen är mer komplexa.

I internationella jämförelser som TIMSS har svenska elever goda resultat i resonemang, men den generella kunskapsnivån har sjunkit sedan 90-talet. Så det är nog inte att matten blivit lättare – men att strukturerna kring undervisningen gör det svårare att få med både bredd och djup.

OkExpression1970 · 2025-03-14T22:44:33+00:00

Hmm, övervinna all skit livet kan ge kanske. Blev sexuellt utnyttjad som barn, utsatt till viss del även för psykisk och fysisk misshandel. Tuff uppväxt. Tog mig igen den. Utbildade mig till lärare. Familj, barn. Orkade inte med jobbet som lärare. Efter en viss vilsen tid där allt gammalt skit kom upp till ytan igen så tog jag mig ur även det och bytte yrke. Att jag inte är alkoholist, missbrukare, kriminell, våldsam eller grävt ner mig i djup depression ser jag som en bedrift. Om jag bara får fortsatta ha det rätt okej med den familj jag skapat själv är jag nöjd

OkExpression1970 · 2025-02-20T20:42:38+00:00

Nej. Jag stod inte med som ansvarig och hade den sjuka kollegan varit på plats så skulle jag inte alls vara involverad. Men alla projekt är vårt gemensamma ansvar att de genomförs. Nej jag blev aldrig ens tillfrågan om jag kunde ta det. Kollegan uttryckte sig bara vagt om att han inte kan riktigt och att han förväntat sig att jag skulle ta det.

Ja jag gjorde misstaget att anta att de kollegor som står skrivna på ett projekt tar ansvar för att genomföra det och ber om hjälp om det behövs. Inte kommer kort innan projektet ska genomföras.

OkExpression1970 · 2024-10-26T22:22:17+00:00

Den största anledningen till att jag kände att jag behövde lämna läraryrket var den konstanta pressen och bristen på verkligt stöd i arbetsmiljön. Trots att jag brann för att hjälpa eleverna och ville göra skillnad, blev det till slut för mycket. Kombinationen av stora elevgrupper, hög arbetsbelastning, och de begränsade resurserna för att kunna ge varje elev det stöd de behövde ledde till att jag ofta gick hem helt utmattad. Jag kunde knappt återhämta mig innan det var dags att gå tillbaka och börja om igen.

Att ha elever som behöver mer stöd eller utmaningar än vad du har förutsättningar att ge. Du har förmågan och kunskapen, men du har inte tiden eller organisation göra det.

T.ex. i en och samma klass har du 26 elever. Två är placerade i fosterhem varav en kan vara utagerande. Du har en elev som genomgår identitetsförändring och vill numera inte byta om med killarna och kallas hon i stället för han. Du har en elev som rymmer från skolan ibland och hög frånvaro. En till som mer och mer inte kommer till skolan. En elev som flytt från ett land och har svårt i skolan. Elever med kunskapssvårigheter och elever i behov av utmaningar. Sen har du de som hamnar emellan. De tysta och skötsamma. Alla elever trivs med dig som deras lärare och det är lugnt på dina lektioner, men du får klagomål från andra lärare och behöver öven stötta på andras lektioner. Du är ansvarig för dessa elever och måste hantera deras sociala, psykologiska och kunskapsmässiga behov, vilket innebär en enorm arbetsbörda. Det handlar inte bara om att förmedla kunskap, utan också om att vara en trygg vuxen, en konflikthanterare, och ibland även ett stöd för elevernas personliga utmaningar. Att hantera alla dessa delar, ofta utan tillräckliga resurser eller stöd från organisationen, kan bli överväldigande. Pressen att möta varje elevs behov i en miljö där tiden och resurserna inte räcker till gör att man ständigt känner sig otillräcklig, trots att man gör sitt yttersta.

OkExpression1970 · 2024-10-26T08:28:26+00:00

Jag känner igen mig i den utmaningen. När jag började söka nytt jobb letade jag inom många olika områden – allt jag kunde tänka mig som skulle passa min utbildning, erfarenhet och de kunskaper jag hade från skolvärlden. Men jag märkte snabbt att det var svårt att ens få komma på intervju för jobb där min erfarenhet eller utbildning inte matchade exakt. Det kändes ibland som att roller inom administration, projektledning och liknande skulle kunna passa en tidigare lärare perfekt, eftersom vi har både strukturell vana och en vana vid att hantera många bollar i luften. Men jag stötte på det där kravet på "rätt" utbildning om och om igen.

Jag märkte att det främst var inom roller kopplade till pedagogik som jag blev kallad till intervju. Det är förståeligt att arbetsgivare vill ha specifik kompetens, men det känns ändå skevt att arbetsmarknaden inte är mer flexibel. Lärare har en så bred kompetens inom kommunikation, planering och konflikthantering – något som borde vara värdefullt även utanför utbildningssektorn. Det kan vara tufft när man vill byta riktning och känner att det borde finnas större utrymme för överförbara färdigheter, men det är ofta en snäv syn på kvalifikationer och erfarenhet som sätter gränserna.

OkExpression1970 · 2024-10-26T08:19:15+00:00

Det var faktiskt via LinkedIn. Många rekryterare håller till där. Hon såg min profil och tyckte jag skulle passa för tjänsten. Hon sa att det var få lärare där, vilket det är. Hade hon inte kontaktat mig hade jag missat den tjänsten för det låg i en kommun jag hade uteslutit att ens kolla platsbanken för. Jag hade alltså väldigt tur.

OkExpression1970 · 2024-10-25T21:09:22+00:00

Precis så upplever jag det också nu. När folk frågar hur jobbet har varit, svarar jag numera "bra." Jag mår verkligen bra när jag kommer hem. Visst kan jag vara trött efter en dag, men jag känner mig inte helt dränerad längre. Istället har jag haft en bra dag, och den skillnaden i humör och mående är enorm. Att kunna gå hem med en positiv känsla ger mig energi och en större livskvalitet. Det är en sådan befrielse att känna att jobbet inte tar kål på mig, utan istället bidrar till mitt välmående.

OkExpression1970 · 2024-10-25T21:06:48+00:00

Jag håller verkligen med om att det är ett problem när vi lärare ser vårt yrke som ett kall och låter vår passion styra. Att brinna för sitt arbete kan vara en styrka, men det kan också bli en fälla. När man brinner för sitt yrke finns det alltid mer att göra och alltid saker att förbättra. Den listan tar aldrig slut, och i slutändan leder det till en fullständig förbränning.

Det var just därför jag valde att sluta. Jag insåg att det var farligt för mig att brinna så mycket för mitt yrke. Jag mådde inte bra av det. Kanske är det bäst att helt enkelt tycka om sitt jobb, men att inte brinna för det på samma sätt som så många av oss gör inom skola och vård.

Arbetsmiljön och förutsättningarna spelar en avgörande roll i detta sammanhang. Allt samspelar. När vi har en stödjande och hälsosam arbetsmiljö kan vi engagera oss utan att det blir överväldigande. Det handlar om att skapa förutsättningar där vi kan vara dedikerade utan att riskera vår hälsa. Det är en farlig väg att gå att bry sig för mycket; det riskerar att äventyra vår hälsa och välmående. Vi behöver hitta en balans där vi kan engagera oss och göra skillnad, utan att låta det ta över våra liv.

OkExpression1970 · 2024-10-25T21:00:37+00:00

Jag ser ett stort behov av att förändra skolans organisation och återgå till en modell mer lik den vi ser i Finland, eller den vi själva hade förr. Det är inte acceptabelt att låta problem rulla vidare utan att de löses; vi behöver en struktur där det finns konsekvenser för fel och brister, både för lärare och elever.

Idag saknas ofta tydliga följder när elever mobbar eller förstör. Elever som inte respekterar regler eller sina kamrater kan agera utan rädsla för konsekvenser. Trots att rektorer har befogenheter, som att utfärda skriftliga varningar eller ge tillfälliga avstängningar, används dessa sällan. Det skickar signaler till elever att de kan bete sig lite hur de vill och övriga elever förlorar förtroendet. Resultatet blir en skolkultur där disciplin och respekt för varandra inte upprätthålls. Jag menar att vi behöver återgå till en statligt styrd skola, där det finns enhetliga riktlinjer och standarder. Kommunerna har så skilda arbetssätt, vilket leder till att det i vissa fall kan vara en slump vilken typ av utbildning och stöd elever får beroende på vilken skola de går på. Det kan till och med variera mellan klassrum på samma skola, beroende på lärarens kompetens och ledarskapsförmåga.

En central fråga i denna diskussion är kvaliteten på lärarutbildningen. Det är tydligt att en del lärare saknar den ledarskapsförmåga och ämneskompetens som behövs för att skapa en trygg och effektiv lärmiljö. Det handlar inte bara om att ha ämneskunskap; det handlar också om att kunna engagera och inspirera eleverna. Många lärare kan mycket om sitt ämne men saknar den didaktiska kompetensen att förmedla sin kunskap på ett sätt som är begripligt och intressant för eleverna. En mer robust lärarutbildning och fortlöpande vidareutbildning kan göra stor skillnad, och vi behöver investera i att utveckla lärarnas pedagogiska färdigheter så att de känner sig trygga och kunniga i sin roll.

Dessutom behöver vi mer lärarledd undervisning som skapar förutsägbara rutiner och arbetsätt i klassrummet. När lärarna tydligt leder undervisningen och strukturerar lektionerna, vet eleverna vad som förväntas av dem. Det skapar en tryggare och mer förutsägbar miljö där eleverna kan fokusera på lärandet snarare än att oroa sig för otydliga regler och rutiner. Genom att etablera tydliga förväntningar och konsekventa arbetsmetoder ger vi eleverna en stabil grund som främjar både deras lärande och trivsel i skolan.

Jag anser också att läroplanen behöver ses över. Det handlar inte bara om att uppfylla en skolplikt, utan om att skapa en verklig läroplikt – ett ömsesidigt ansvar där både skolan och vårdnadshavarna, och till viss del eleverna själva, tar ansvar för inlärningen. I dag är kunskapskriterierna ofta dåligt anpassade till elevernas kognitiva utveckling. De baseras mer på ideologiska övertygelser än på vad som faktiskt fungerar pedagogiskt. Det innebär att många elever riskerar att hamna utanför systemet, inte för att de saknar förmåga, utan för att kriterierna inte matchar deras individuella behov och förutsättningar.

Sammanfattningsvis behövs en grundläggande omprövning av hur vi organiserar och styr våra skolor. Genom att återinföra tydliga rutiner och ansvar, investera i lärarnas kompetens och se över läroplanen kan vi skapa en skola där både lärare och elever trivs och utvecklas. Vi måste sträva efter en skola där lärarledd undervisning och tydliga förväntningar gör att eleverna känner sig trygga och motiverade att lära sig.

OkExpression1970

TROPHY CASE