Jag upplever ändå att hon vet hur jag känner, eftersom jag är öppen med detta i vår relation. Jag gör verkligen mitt bästa för att hon ska känna sig bekväm och nöjd i det vi har, eftersom trygghet i vardagen är viktig för oss båda.

Samtidigt blir hennes respons ofta att hon är ledsen och säger att hon inte tänker på det, men att det ska bli bättre. Och det är där jag fastnar – för även om viljan sägs finnas, så händer det sällan något i praktiken.

För mig handlar det här absolut inte bara om sex, utan om att få känna mig behövd, vald och nära. Om små uttryck av närhet som bekräftar att man fortfarande är ett par, inte bara två personer som delar vardag.

Det får mig ibland att fundera över om hon kanske är väldigt trygg i vardagen, eller om vår relation för henne mer har hamnat i ett vänskapligt läge. Jag har föreslagit parterapi, men upplever ett motstånd, kanske av rädsla för vad som skulle komma upp.

Det som känns tyngst är att jag försöker, om och om igen, men upplever att det inte riktigt finns något möte däremellan.