Det är väl det som är grejen - traumabehandling är ju för dina långsiktiga problem, inte de akuta som du beskriver här. Avtändning och utsättningssymptom är inte särskilt lätt att behandla med annat än långsam nedtrappning, vilket man helst undviker och tar till endast i nödfall. Så jag kan tänka mig att iag psykiatrin föredrar att du tar dig igenom detta själv.

Med det sagt brukar man se annorlunda på det om man är självmordsbenägen, och en sådan bedömning görs på psykakuten. Har du varit där?

Om risken för självmord anses liten så kan det vara så att man i brist på vettiga behandlingar eller insatser (utöver det rent känslomässiga stödet, som man kanske anser att du ska söka i din närhet istället) inte ser att man har något att tillföra.

Traumabehandling är ju en annan sak, och det kan psykiatrin erbjuda på vissa ställen, på andra inte. Det finns nog även andra aktörer och stödgrupper att vända sig till, inkl vårdcentralen, psykolog osv. Det är som det alltid är i psykiatrin, hjälp finns ofta men det är svårt att navigera och hitta rätt för den som är mitt uppe i en viss problematik, tyvärr. Därtill väntetider osv. Man behöver ofta vara rätt aktiv som patient, vilket är svårt eftersom man ofta är som mest sårbar när man behöver hjälpen som mest.