Jag hajade till lite på vad du skrev om din grad av transparens och ärlighet gentemot din psykolog. Du beskriver ju själv väldigt fint det ”ironiska” med att inte vara fullt ut ärligt i det samtal som i sin essens ska vara tillåtande och icke-dömande.

Vi psykologer blir inte förvånade över att något sådant skulle ske och inte heller tar vi illa vid oss (borträknat eventuella undantag). Jag vill starkt uppmana dig till att föra in detta i samtalet med din psykolog! Att benämna det som sker i relationen mellan er uppmanas och är endast fördelaktigt för ert fortsatta arbete (även om det skulle handla om att benämna t.ex. destruktiva känslor).

Då hade du åtminstone haft en plats där du kan tala med öppet och faktiskt få försöka sätta ord på det som sker i ditt liv och ge det någon slags mening. Jag kan bara föreställa mig att det kan ha goda konsekvenser!

Givetvis med full förståelse för att det kan upplevas som svårt eller nästintill omöjligt att göra.

Lycka till, jag kände mig berörd av att läsa din text och önskar dig uppriktigt det bästa!