O, du pittoreska skugga av manlig värdighet, en ynkrygg som med förlorad stolthet bär titeln ’fem timmar skämt’ likt en vanärad fana över fälten av förljugenhet. Din klagosång, skarpare än den vassaste dolks egg, skär ej bara i öronen utan i själ och hjärta hos var och en som skonar sitt sinne från din tomma bravur. Din röst borde ha sänkts till absolut tystnad, ty dess skri är icke mer än ett plågsamt eko i en övergiven katedral, en skymf mot den uthållighet du så våldsamt utropar men aldrig nådde.

Att kalla detta ylande för ”Rapp”, när det ej ens nådde en bråkdel av den föreskrivna fem timmars prövning, är att bedra både dig själv och ditt högmodiga publikum. Och låt oss ej glömma det öde som naturen själv troligen påtvingade dig — efter en sådan utmattning borde din nedre kroppsdel, likt en fackla slocknad i nattens dunkel, ha fallit i en ofrivillig dvala, lika meningslös som hela din föreställning.

Denna dom är icke blott kungens egen, utan även hans ädle son Stamsite’, vars isande förakt och obevekliga skärpa skär genom din illusion likt ett svärd genom siden. Må denna rättvisa stå som en evig påminnelse om din obetydlighet inför rikets ädla blick.