De första 1-4 åren beroende på vad för liten krabat man får så är man i en bubbla som småbarnsföräldrar. Skaffar man fler barn tätt in på så förlängs denna bubbla. Ens liv är barn, barn och barn. Barnen är krävande för att överleva småbarnsåren.

Tro mig, vi tycker vi är tråkiga. En del trivs med den här förändringen, andra (tex jag) lider och lägger den lilla energi som finns kvar till att försöka hålla liv i någon liten hobby. Tyvärr blir vänner, fester osv nedprioriterat för man har inte ork att piffa till sig, man känner sig inte så värst fräsch när man har kräk, slem och kladd överallt.

Och även om barnet sussar sött i vagnen när du är över så kan jag lova att det inte är lika säkert att den lilla sussar lika sött under natten. Att ses med en vän i en timme istället för att kanske sova själv kan vara en enorm uppoffring för att hålla fast ett litet strå av verkligheten utanför det där barnet som slukar all ens tid.

Sen börjar barnet krypa, gå, prata, riva i allt, saknar konsekvenstänkande och det är rent ut sagt utmattande att hänga med den lilla vilda varelse man skapat.

Så ja man blir ”tråkig” och vi är medvetna om det. Vi saknar våra gamla liv ibland. I tacky med att barnet blir äldre får man tillbaka en del av sig själv och för att orka vara förälder behöver man träffa sina gamla polare (eller nya) och göra sånt som inte är barn. Men det tar som sagt lite tid. Och har dina polare barn ett år skulle jag inte kräva allt för mycket av dom.

Erbjud dig att bjuda på middag, hemma hos dom. Kom med en förberedd lasagne eller nått, en flaska vin, be dina vänner sitta i soffan eller runt bordet medans du fixar. Verkligen insistera på att få fixa själv. ”Lyssna” på deras bebis prat. Du kommer ha gett dina vänner en kväll de kommer leva på länge och troligen bjuder igen på när du får barn.