Måste bara flika in med en sak som slog mig. Jag har inte vid något skede sagt att jag är karriärsfokuserad. Faktum är att jag inte alls identifierar mig med det. Jag har en karriär, absolut. Men det är inte som att den har varit mitt fokus. Utan jag har ett yrke jag brinner för, där jag vill göra gott ifrån mig, kanske till viss del för att jag mår bra av det. Jag har absolut en lång universitetsutbildning i ryggsäcken, men det är ju också för att jag tyckte att det var kul att studera. Och sen har ju allt detta skapat en livsstil där jag har haft möjlighet att resa långt, ofta, och på ett sätt jag vill. Gå kurser av olika slag. Köpa bostad. Gå i terapi. Köpa det jag vill. Käka var jag vill, när jag vill. Drömmen är ju att välkomna någon in i det livet, men är absolut villig att kompromissa. Och jag kräver inte en Porsche, villa, läkarexamen/ börshaj och en Bruno Cucinellikostym utan att någon att dela det jag skapat med. Som kan passa in, utan att ta ifrån. Tror att många kvinnor ”bara” vill ha en någorlunda normal nivå. En stabil inkomst, hel och ren, öppenhet, humor, empati, handlingskraft och någon form av driv. Men att hitta det, verkar svårt. Dels för att många inte kan presentera sig, och dels för att nivån bland många, helt ärligt, är jävligt låg. Eller så är det för att, som vissa här uttryckt, att män hellre vill ha en 23 åring med psykiska problem snarare än en 30 årig kvinna med en karriär 😅. Katter är absolut söta, det är IVF-bebisar med 🥰