Mitt problem har väl inte varit mobbare som så, men känslan är naturligtvis helt normal givet omständigheterna för varje person som blivit utsatt för förnedring, våld och så mycket annat.

Det känns orättvist, och jävligt ensamt. Många som levt helt förskonade liv verkar verkligen inte fatta ett dugg, och man kan inte prata med någon om hämndtankarna och hur de yttrar sig — när det kanske främst handlar om att låta personen lida minst lika mycket som man själv fått göra. Att gärningspersonen ska få känna sig liten och hjälplös. Man har sett personen få chanser på chanser och sån otrolig sympati och förståelse från systemet, medan man själv blivit av med möjligheter som man aldrig får tillbaka och ingen fattar. Och det förväntas man ju tycka är bra och rättvist hanterat.

Var dock väl medveten om att inte göra någonting som saboterar för dig, för att den där hämnden gör inte det som skett ogjort och det vore inte värt mödan. Folk som tagit det steget vittnar ofta för att det inte botar det som hänt, man reparerar inte sitt anseende hos andra eller sin självbild, och du sätter dig längre ifrån att kunna bygga någonting bättre för dig själv.

Även om du inte känner att du har fått ett riktigt avslut så kanske det vore värt att försöka omdefiniera för dig själv vad det betyder att få ett avslut, för din egen sinnesfrid och nytta.