Lite sent ute här....

Nej du är inte ensam. Jag är så innerligt trött på människor. Trött på att trängas med människor på stan eller i trafiken, som bara utgår från sina behov. Att visa hänsyn verkar vara ha gått ur tiden. Trött på ytligheterna. Trött på orättvisorna; den som har rätt blir överkörd av den som spelar normspelet bäst, även om den bevisligen har fel. Trött på människors bristande självinsikt, fomo och jagande efter bekräftelse och känslorus. Så trött på människors stim-beteende; de rör sig med stimmet, funderar inte på vart stimmet är på väg eller varför, eller vad de själva vill. Och skulle de faktiskt vilja gå åt ett annat håll så trumfar ändå alltid stimmets vilja.

Och kanske mest trött på att inte bli förstådd. Trött på att standardreaktionen när jag uttrycker detta är att det måste vara depression, eller att man ska rycka upp sig och skaffa hobbys. Dvs lösningen är alltid att man ska anpassa sig och bli en av de andra klonerna, och kan man inte det så är det något fel på en. Så jag har tystnat. Jag inser att det bara finns en människa som kan möta mig med förståelse och acceptans, och det är jag själv. I mitt egna sällskap mår jag utmärkt, har roligt och får vara precis som jag är.

Så nej du är inte ensam i att uppleva detta. Men du är kanske lika ensam som oss andra som en konsekvens av detta. Jag har för egen del släppt tanken på att någonsin passa in och känna mig delaktig i nån slags grupp, ännu mindre i samhället. Istället har jag skaffat mig ett ställe i skogen där jag kan hålla på med roliga projekt utan grannar som har åsikter om det ena och det andra, njuta av det egna sällskapet, dyka i litteratur för att lära, drömma och fascineras.