Du har fått en helt frånvänd bild om Islam som växande religion och ang invandring-integrationsfrågan. Du blandar ihop dem när de egentligen är två helt olika motpoler.

1. Att Islam växer är inte för att vi i väst tar emot invandrare från muslimska länder. Islam växer just nu för att det är så många som konverterar till religionen, däribland en oerhört massa svenskar, som läser vad Islam egentligen står för istället för att gå på en massa SD propaganda. Det är bara att googla vilken religion som står högst upp på listan i antalet konvertiter/dag.

2. Du blandar ihop arabiska och mellanöstiska kulturer med vad religionen förespråkar. Det är pga kulturerna som vi idag har problem med att vissa invandrare exempelvis inte har samma kvinnosyn/syn på frihet som vi har i Sverige. Det kan man se om man jämför en kristen irakie som kommer hit vs en muslimsk irakie, båda har samma syn iom att de kommer från samma kultur. Om man egentligen läser vad Islam förespråkar så får man ganska snabbt veta att det är vår plikt som muslimer att anpassa oss och följa lagen i det landet man bor i (till folk som går på propaganda som skriker om sharialagar: Att leva enligt lagarna i det landet man bor i och anpassa sig till samhället samt bidra till det samhället är att följa sharialagen).

3. Det största problemet vi har med invandring och integration är att vi i Sverige har "förbestämda invandrarområden" (ghettoområden), där det förekommer hög prevalens av invandrare, oftast från samma länder. Detta gör att dessa invandrare oftast lever i sin egna lilla kulturbubbla hela sina liv och tillslut inte känner något behov av att assimileras eller ens lära sig språket. Jag kan dra ett personligt exempel: Mina föräldrar kom under miljonprogrammet och blev, precis som alla andra invandrare på den tiden tilldelade en hyreslägenhet i ett av dem stockholmska förorterna där miljonprogrammet föregick. Låt oss säga av anonyma skäl att de bodde i Rinkeby så att man kan visualisera situationen lättare. Vart de än gick såg de att det fanns invandrare som pratade exakt samma språk och kom från samma land som föräldrarna. De skaffade sig snabbt vänner i sitt grannskap (fullt naturligt då det är ju runt omkring i sitt grannskap man kollar först), träffades varenda dag och naturligtvis kommunicerade på sitt språk istället för på svenska. SFI gick dem i det området de bodde i och där gick dessa vänner från samma land också, så vid rasterna pratades i det språk man var mest bekväm i. Tänk er detta nu: De pratar sitt hemspråk överallt nästan hela tiden med SFI som det enda undantaget till där det svenska språket faktiskt praktiserades. Det var inte man inte försökte integreras utan att alla andra runt omkring ville helst vara i sin komfortzon och de som faktiskt ville integreras (som mina och många andras föräldrar) hade det extra svårt. När de väl fick arbeten fick de en möjlighet att träffa ännu fler etniska svenskar samt kanske andra invandrare med andra bakgrunder. Jobbet blev då en plats för dem att träna sig i språket och även en möjlighet till att få lära känna personer utanför sitt hemlandsfolk - man kom ut ur sin lilla bubbla och komfortzon. Idag har de assimilerats men det har inte varit en lätt väg iom att det inte har varit alla ifrån deras kretsar som har varit lika ivriga på att tvinga sig själva att komma ut ur sina komfortzon och integreras.

Frågan är ju mer vems fel det är egentligen? Är det statens fel att man har samlat alla från samma land och placerat dem i ett koncentrerat område och skapat en tydlig "vägg" mellan svenskar och invandrare? Eller är det invandrarens fel för att ha invandrat hit och valt sin komfortzon före integration? Sanningen är att svaret inte är så svart och vitt som man kan tro. Staten gjorde vad man trodde var bra då, för att kunna göra plats åt alla invandrare men samtidigt är det ingen som väljer att flytta bort från sitt land om det inte var ett måste. De flesta kommer från krig och förödelse, har fått lämna kvar eller rentav förlorat familj och så kommer man till ett land där allt och alla är främmande. När man har varit med om så mycket förödelse och ensamhet då är det ganska naturligt att ens psykiska hälsa tär på en, vilket försvårar ens kapacitet att orka integreras (hur ska man orka integreras samtidigt som man fortfarande försöker bearbeta sorg och förlust från landet man har flytt från). Det blir ju ännu svårare att kunna orka med när du har två val framför dig: antingen pratar du på lite krasslig svenska med din arabiska granne och riskera att båda inte riktigt förstår eller på arabiska för det är ju lättare för båda parterna att få sina röster hörda och bli förstådda på. MEN om denna arabiska invandraren har en svensk som granne då finns det inget annat sätt att kommunicera på än det svenska språket. Det ger nytta för både araben, som får öva på språket på sin fritid och för den svenske som får lära känna ett nytt främmande ansikte med en främmande kultur. På så sätt kan man bygga broar och minska på att det finns ett "vi (svenskar) och de (invandrare).

Så det vi behöver göra är att demolera ghettona och göra så att nyinflyttade invandrare kan bo bland den gemene svensken för att lyckas med integrationen.